SLUTA HUKA OCH SPELA LITEN - OVÄNTAT BUDSKAP I SÖRMLANDSSKOGARNA.

Farfar Lennart på 80-årsdagen. Farfar Lennart på 80-årsdagen.

”Vet du inte …?!”.

”Vadå …?”

”Din pappa är på Krinolinen …?”

Hjärnan jobbade för fullt. Krinolinen, vad är det? Vad är det jag inte vet? Vad har hänt …?

Det var någon vecka innan jul. Jag hade precis MUCK:at* från KA3, Rindö, för att börja mitt första riktiga jobb.
*MUCK = Militär utryckning i civila kläder

Jag skulle fylla 23 år på juldagen. Jag var lycklig. Jag var stolt. Jag hade lyckats få ett jobb som säljare av datortillbehör och kontorsergonomi. Jag hade fått tjänstebil och mobiltelefon. Först av alla mina kompisar. Jag ville berätta för min pappa trots att vi inte hade så mycket kontakt.

Pappa hade lämnat mig och min mamma när jag var fyra år. Som jag minns det hade vi ingen kontakt ett antal år. I tonåren sporadisk kontakt, mest runt jul och några sommardagar. Han hade träffat en ny kvinna, gift sig med henne och fått en dotter, min halvsyster. Enligt farmor och mamma gillade inte den nya frun mig.

Nu hör jag hennes röst i andra änden av telefonen; ”Vet du inte …?”.

Vad jag inte vet visade sig vara att min biologiska pappa är på Krinolinen, ett rehabiliteringshem för alkoholister. Dit han kommit efter en längre tids missbruk där kollegorna till slut tröttnade och bestämde sig för att göra något. Hon verkar inte vilja prata om det, vill att jag ska ringa direkt till honom istället.

Till slut repar jag mod, ringer till Krinolinen för att söka kontakt med min pappa och försöka förstå vad som hänt. När jag äntligen lyckas få tag på honom får jag höra en för mig i stort sett okänd historia om honom, mamma, min farfar, alkohol bruk och missbruk. Vilket sätter ett helt nytt ljus på min familj, barndom och uppväxt.

Men jag tänker inte trötta dig med detaljer från min barndom. Istället skriver jag högst personligt och öppenhjärtigt om en av årets mest otippade upptäckter. Kanske kan den inspirera och aktivera dig på något sätt.

Efter att under en tid inte lyckats hålla min hälsa på den nivå jag trivs med, var stärkt fysisk hälsa ett mina mål inför 2017. För att vara helt säker på att ta min hälsa till en annan nivå anmälde jag mig i mars till ett 100 miles lopp (100 miles = ca 160 km) i början av november. Det var precis vad jag behövde för att stärka mitt självledarskap när motivationen tog slut och det började bära emot att ge mig ut i Sörmlandsskogarna.

Av praktiska skäl springer jag oftast själv. Dessutom springer jag rätt långsamt. Träningsprogrammets löprundor var mellan 10 och +40 km fyra fem gånger i vecka. Många timmar med mig själv i Sörmlandsskogarna har det blivit i sommar med andra ord.

Det händer något när jag är långa stunder i naturen. Förstås har den fysiska uppbyggnadsprocessen varit intensiv. Ändå är den ingenting jämfört med de mentala processer som kom igång. När tankarna får utrymme att flöda och associera fritt är det lätt hänt att minnen gör det med. Minnen som varit gömda, sedan länge glömda. Diffusa minnen som plötsligt blir tydliga och bilda mönster. Några bra, andra riktigt tunga och jobbiga.

Ett tydligt mönster som kom upp till ytan är hur jag HUKAT, FÖRMINSKAT och gjort mig själv LITEN stora delar av mitt liv. Särskilt i mötet med upplevt auktoritära människor. Särskilt auktoritära män och situationer där auktoritära män har fri lejd. Auktoritära [män]niskor finns nästan överallt; hemma, skolan, familjen, släkten, omklädningsrum, företagsledningar, styrelserum, mötesrum, idrottssammanhang, på fester, inom vetenskap och akademi, etc etc.

Mitt huka-mönster har resulterat i en [o]medveten överlevnadsstrategi; ”Anfall är bästa försvar”. En snabb käft, fysisk aktivitet och snygga kostymer har otaliga gånger räddat mig, hjälpt mig upprätthålla fasaden i möten med auktoritära män[niskor].

Om inte det fungerat har jag kört Plan B; huka, förminska, inte stå upp för mina tankar och känslor till en punkt där jag till slut dragit mig tillbaka och gått under radarn. Vilket av förklarliga skäl kan resultera i ett för omgivningen svårtolkat, obegripligt agerande.

Det händer något när vi inte står upp för och är sanna mot oss själva, våra åsikter och känslor i de sammanhang vi lever i. Att leva i en relation, i en jobbsituation, med släkt och vänner och uppleva att du inte vågar uttrycka vad du står för och vem du är blir i längden ohållbart. För mig har sådana tillfällen ofta resulterat i en tydlig markör, ett jack, ett sår, en sorg djupt inombords för hur jag valt att inte stå upp för mig själv. Att inte vara sann mot dig själv, inte leva kongruent*, upprepade gånger och/eller under längre tid, kan i värsta fall leda till psykisk ohälsa.
*Kongruens betyder överensstämmelse och används inom bla matematik, språk och humanistisk psykologi.

Förstås har jag funderat mycket kring var huka-strategin kommer från?

Är den kanske ett arv efter min alkoholiserade pappa? Enligt historien HUKADE han en hel del under SIN auktoritära pappa, min farfar kommendörkaptenen i flottan. Som gärna tog en snaps eller fler, och ”tålde” det. Som på gamla dagar var kyrkvärd i Ingarö kyrka och skrev om Samuel Ödman (Ingarös förste präst). Som flirtade med tjejer och seglade över Nämdöfjärden sin sista gång närmare 90 års ålder. Som bjöd mig på whiskey och Clubsoda när jag en julafton - jag skulle precis fylla tonår - svarade "Ja" på frågan om jag ville ha något att dricka i väntan på juklapparna jag skulle få med hem.

Eller är det min uppväxtmiljö som gjort att jag hukat större delen av mitt liv? Mina upplevda tillkortakommanden och min känsla av otillräcklighet?

En ärrad psykolog skulle kanske leta förklaringar i skilsmässan, avsaknad av manlig förebild, konflikter mellan min mamma och mina morföräldrar, en humörsvängande styvfar, auktoritära lärare, auktoritära idrottsledare, auktoritära chefer i jobbsammanhang, etc etc.

Nästan magiskt är hur mina fysiska löprundor i Sörmlandsskogarna, i fädrens spår i Dalarna och på Kullaberg i Skåne startat kraftfulla mentala processer som satt sökarljuset på [o]medvetna mönster och beteenden. Det är ingen direkt aha-upplevelse, mer en självläkande process. En process som lär pågå länge, är full av liv och kraft och som får ta de steg och den tid den behöver.

Möjligen känner du igen dig i det jag beskriver. Möjligen har du också tendenser att förminska dig, huka i vinden. Möjligen står du inte upp för dig själv när det tar emot. Möjligen tillåter du dig inte vara dig själv fullt ut, det kostar ju på att vara det.

Snälla, sluta med det NU. Precis just NU. NU.

Det finns absolut INGENTING som är positivt eller bra med det. Tvärtom, det är ett gigantiskt slöseri med din korta livstid när du inte visar upp vem du verkligen är och vad du verkligen står och går för. Det enda som är helt säkert är att vi kommer ÅNGRA oss BITTERT om vi fortsätter böja oss för vinden.

Inför 2017 bestämde jag mig för att stärka min fysiska hälsa. Det har jag gjort, fantastiskt på flera sätt. Lite otippat är ändå den största vinsten den mentala process som kickade igång under tiden.

Jag tränar nästan varje dag på att lyssna och känna efter tecken på vad jag VERKLIGEN vill. Letar små subtila Ja-//Nej-signaler för vad som är och inte är jag. Även om jag fortfarande knyter näven i fickan emellanåt, håller tillbaka vad jag tänker och känner, går det lite bättre för var dag.

Till dig som till äventyrs känner igen dig i det jag beskriver; jag önskar att 2018 blir ett år då jag, du, vi väljer att leva kongruent, vara sanna mot och stå upp för oss själva så mycket vi bara orkar. Att vi vågar visa vilka vi är på RIKTIGT. Det är mycket möjligt att någon i omgivningen blir RÄDD över den URKRAFT som blir synlig när vi gör det. Det är OK, det är bara ovana över att inte längre ha kontroll över dig, mig, vilket kan vara lite skrämmande för dem till en början.

Kom ihåg, det viktiga är inte vilka som väljer att lämna när vi släpper loss vår verkliga KRAFT, det viktiga är vem som står kvar vid vår sida. Och att noggrant välja vilka eventuella nytillkomna som ska med ombord på båten. För det kommer inte saknas människor som vill vara i och ta del av din lössläppta kraft. Vilka DU verkligen vill ha med på båten när vinden viner och havet gungar är något du bestämmer.

Ett stort steg är att tillsammans med min fru Anna skapa något helt nytt; en gemensam föreläsning, samtal och prova på kring ”Lust, rörelse och ledarskap som livsfilosofi för att hålla liv i relationen och ihop familjen i med- och motgång i +25 år”. Vi kör första gången den 4 februari, på dagen 29 år sedan vi hade vår första riktiga ”date”.

Om du skulle ta ett första steg, vilket skulle det vara?

Behöver du byta fysisk eller mental position för att se saker på annat sätt?

Hur skulle jag kunna hjälpa dig?

Move.Live.Love.
Torgny Steen

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln