KANSKE INTE SÅ UNDERLIGT ATT BARNEN MÅR SOM SINA VUXNA FÖREBILDER?

På väg ut ur skolans matsal ser jag något i ögonvrån, en elev som får mig att stanna till, vända mig om och fråga ”Hur är det ...? Är du ok …?”

Efter en stunds tvekan får jag ett utdraget, knappt hörbart ”Näääee” till svar. Rösten är tjock, ögonen fyllda med tårar.

Efter ytterligare stund får jag höra att eleven är ledsen, har just fått reda på att den utlovade sportlovsresan till mamma inte blir av. Mamma ska jobba.

”Kanske kan ni ses på påsklovet …?”, försöker jag.

”Nääee, mamma ska jobba då med. Jag kommer inte få träffa henne förrän under sommarlovet och då har jag inte träffat henne sedan förra sommarlovet …”.

Kan bara gissa hur eleven känner sig. Själv känns det som jag just fått en spark i skrevet. En kniv i hjärtat. En rejäl magpumpare.

De senaste 30 åren har andelen unga med psykiska besvär ökat i hela Norden. Oroande är förstås att ökningen varit störst i Sverige där den psykiska hälsan idag är sämre än i övriga nordiska länder enligt SCB. Flickor mår generellt sämre psykiskt än pojkar.

Samtidigt har psykisk ohälsa skjutit i höjden som det vanligaste skälet till sjukskrivning bland vuxna. Psykisk ohälsa utgör cirka 46 procent av alla pågående sjukskrivningar i Sverige, en ökning med 129 procent mellan juni 2011 och halvårsskiftet 2017. Samhällets kostnader för sjukskrivningarna beräknas uppgå till 57 miljarder kronor enligt en rapport från slutet av 2017.

Uppenbarligen gör vi inget vidare jobb som förebilder för våra barn och ungdomar. Kanske inte så förvånande när så många vuxna mår ännu sämre än sina barn, i alla fall psykiskt.

Så vad kan vi lära av barnen när det gäller deras och vuxnas psykiska hälsa?

En bra början är ju att titta på det som inte fungerar så bra just och som jag tror ligger till grund för utvecklingen vi nu upplever:
1.      Mer eller mindre oreglerad tillgång till sociala medier, spel etc via mobil, dator, padda
2.      Minskad fysisk aktivitet där allt fler sitter större delen av sin vakna tid på rumpan
3.      Äter färdiglagad mat och dricker läsk, energi- eller proteindrycker i skolan, framför TV:n eller datorn hemma
4.      Från tidiga år lämnas 10-12 timmar om dagen till någon annan än föräldrarna (Jag vet att det är känsligt ämne, inte desto mindre har det betydelse för barns utveckling)
5.      Genom punkt 4 överlämna ansvaret för viktiga återkommande samtal om värderingar, empati, hållbarhet, etc till utomstående
6.      Fetare, svagare och mindre rörliga barn och ungdomar, vissa till och med med fobi att ge sig ut i och vara i skogen. För att inte tala om att gå barfota, ute eller inne
7.      Underhållningsberoende som starkt ogillar att ha tråkigt, har svårigheter att övervinna motstånd med efterföljande svag självkänsla och självförtroende

Visst , några av punkterna är generaliseringar. Ändå något jag upplever i min vardag.

Många hoppas ny teknik som spännande appar, AI och VR ska vara lösningen.

Med risk för foliehattstämpel tillhör jag dem, i och för sig växande skara både nationellt och internationellt, som tror att vägen framåt kanske till och med går bakåt en stund:

  • Mer tid tillsammans 
  • Mer tid utomhus i naturen
  • Vuxna förebilder som vågar erbjuda tydliga ramar för sömn, kost, fysisk aktivitet, skola, kompisar, värderingar, socialt umgänge etc.

Sist och absolut inte minst; vuxna förebilder som i möjligaste mån prioriterar att spendera TID – det mest exklusiva vi har – med barnen och varandra.

Frågar du mig är det den i särklass bästa investering vi kan göra för våra barn, för oss själva och för ett hållbart samhälle.

Avslutar med att tipsa vår nya föreläsning och samtal "Lust, rörelse, ledarskap som livsfilosofi för att i mot- och medgång hålla liv i relationen och ihop familjen i +25 år"  den 4 feb. Anmälan före 28/1 >>>

Move.Live.Love.
//Torgny

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln