Torgny Steen - hjärna rörelse Torgny Steen - hjärna rörelse

Hur vill du bli ihågkommen som lärare …?

Jag tror det var Micke Gunnarsson som ställde frågan när vi föreläste tillsammans i Malmö för några år sedan.

Inte visste jag då att den frågan skulle följa mig under ett helt år, mitt ”sabbatsår” som idrottslärare med uppgift att bidra till rörelseglädje hos barn i låg- och mellanstadiet. Ett år fyllt av utmaningar, frustration, otillräcklighet, mot- och medgång men främst av allt en oändlig massa möten, lärdomar och kärlek.

Skolavslutningen var sista gången jag träffade barnen som deras idrottslärare.

Veckan innan har präglats av starka känslor. Förvånansvärt mycket vemod och saknad redan innan skolavslutningen. De cirka 100 barn jag lärt känna under året kommer alla ha en egen plats i mitt hjärta, följa med mig resten av livet. Även om jag inte har en plats i varje barns hjärta vet jag att det är några som absolut kommer bära med sig minet av mig i sitt hjärta. 

Veckan har också präglats av många tankar och reflektioner kring skolan, organisation, arbetsmiljö, framtidens lärande, kreativitet och hälsa. Kombinerat med snart tio års arbete med barn, föräldrar, skolor och kommuner har jag samlat de sju viktigaste, utan inbördes rangordning, här:

  1. Ramkompetens. Om jag ska välja EN gemensam avgörande framgångsfaktor i en organisation – familj, relation, skola, förening, samhälle och företag – är det ramkompetens.

    Exempel på vad jag menar med ramar är; ekonomi, regler, tid, kultur, religion, skollagen, spelande, idrott och hälsa, stillasittande, skola, lektion, rast, läxor, ställtid, kost, sömn, möten, Lgr11, betyg, familj, relation, arbete, hemma, tvätta, konsekvenser, …


    Barn och vuxna försöker hela tiden identifiera och förstå ramen; "Vad handlar det här om ...?". Är ramen otydlig eller saknas sätter hjärnan snabbt egna ramar för vad som helst ska ge mening och sammanhang.

    Avgörande är hur tydligt du sätter, håller och uppmärksammar om/när ramglidning sker samt att förhandla om att gå utanför alternativt byta ram. Den som sätter ramen är förstås ansvarig för densamma. 

    Exempel: Några kollegor står och pratar. En annan kollega kommer in, avbryter och börjar prata om det den tycker är viktigt just då. Någon av kollegorna blir irriterad, någon kastar sig in i det nya ämnet, någon ledsnar och smiter iväg till något viktigare. Med risk att varken det pågående eller det nya samtalet har möjlighet att avslutas på ett meningsfullt sätt.

    En elev som gjort likadant hade blivit ombedd att vara tyst, räcka upp handen och vänta på sin tur.

     
  2. Fokus på tillstånd. Inom idrotten vet alla hur viktigt det är att skapa god arbetsmiljö och goda tillstånd där en individ eller grupp mår och presterar bra samtidigt. Tre Kronors guld i hockey-VM nyligen är ett bra exempel på det där ledningen hade stort fokus på att skapa rätt arbetsmiljö både för laget och jaget.

    Enligt hjärnforskningen försämras arbetsminnet (och därmed inlärningen) cirka 40% vid stress. Vad händer vid tillstånd som otrygg, frustrerad, otillräcklig, utanför, ledsen, okunnig, …?

    Skolan behöver bli oändligt mycket bättre på att välja och fokusera på vilka tillstånd som ska spridas i klassrum, på raster, på vägg till/från idrott/musik/slöjd/matsalen, i omklädningsrum och i andra skolmiljöer.

    Nyfiken, lust att lära, trygg, glad, harmonisk, "Jag kan ...", "Jag vill ...", aktiv, kreativ, välkommen, "Här vill jag vara ..." för att nämna några önskade tillstånd jag skulle vilja uppleva under min dag.

    När det är klart gäller det att besluta om vilka ramar (se punkt 1 ovan) som ska till för att skapa och behålla önskade tillstånd. 

     
  3. Samarbeta isf konkurrera. Skolan ska vara en plats för kunskaper, personlig utveckling, färdigheter och förmågor. 

    Det är skolplikt i Sverige. Vilket är bra. Samtidigt ökar det kraven på att skolan är angelägen och relevant i en allt snabbare omvärld. Vilket är en utmaning, läraren tävlar om elevernas intresse och uppmärksamhet med nöjesmaskiner som mobilen och ska förbereda dem inför "jobb" som kanske inte ens finns idag.

    En viktiga förmåga att utveckla är att kunna samarbeta. Att tillsammans med andra upptäcka och skapa större resultat än jag kan på egen hand.

    Samarbete med Idrott och Hälsa som plattform är en fantastisk möjlighet för kunskaps- och färdighetsuppbyggnad med en tydlig intention om personlig utveckling. 

    Konkurrens - omdömen och bedömningar - riskerar tvärtom resultera i "Jag kan inte ...", "Jag vill inte ...", "Jag orkar inte ..." och andra undvikareaktioner. Jag har bra underlag till boken "100 ursäkter för att slippa gympan" från föräldrar.

    Forskningen är stenklar; nästan alla våra kognitiva förmågor påverkas positivt av fysisk aktivitet. Om allt färre har idrottsaktiviteter utanför skolan blir skolidrotten ett gyllene tillfälle till livslång rörelseglädje.


    Självklart behöver barn mäta sig mot andra, vinna och förlora, lära sig hantera med- och motgångar. 

    Det finns arenor för den som vill tävla mot andra. Skolidrotten är inte en sådan. Det är en arena för rörelseglädje, fysisk och mental utveckling samt förståelse för hur jag mår bra. 

    Och SAMARBETE.

     
  4. Mer fokus på det goda. Det finns olika metoder som syftar till att lyfta fram och fokusera på det goda, Martin Fosters ”Fem gånger mer kärlek” (ibland slarvigt kallat 5-1) är en sådan metod.

    Av flera skäl är det ofta barnen som inte riktigt hanterar klassrumspedagogiken, stillasittandet, som o/medvetet inte bidrar till trygghet och studiero som tar och får stor del av lärarens uppmärksamhet och resurser.

    Vilket gör att elever som lättare hanterar skolramen, jobbar på i tystnad och har potential att komma ännu längre med lite mer uppmärksamhet och resurser lätt hamnar i skymundan.

    Vad skulle hända om de eleverna fick lika mycket kraft och fokus, mängder av positiv feed back, ”5-1” på riktigt liksom? Vilken potential skulle frigöras då? Skulle fler hänga på dem i klassrummet? 

    Brukar avsluta mina pass med att fråga vad deltagarna upplever fungerat bra, vad vi kan utveckla till nästa gång och om det är något vi ska sluta/börja med. Efter en trevande inledning har eleverna blivit allt bättre på att ge sig själva och varandra sorterad feed back i tydliga ramar för vad som redan fungerar bra och vad som behöver utvecklas. 

    En feed back kultur med fokus på det goda i en miljö för positiv utveckling.

     
  5. Bryt det livsfarliga stillasittandet NU. Upp till F-klass rör sig barnen stor del av skoldagen. Från  och med första klass ändras pedagogiken och premieras och bedöms plötsligt efter hur duktiga de är på att vara tysta och sitta still.

    Skolan ska vila på vetenskaplig grund och grund och beprövad erfarenhet.

    Jag är extremt nyfiken på och har länge efterfrågat vilken vetenskap som säger att barn (eller vuxna) lär sig bäst genom att sitta still 60+ minuter flera gånger om dagen …? 

    Tvärtom faktiskt, all tillgänglig vetenskap pekar på att stillasittande är urkass för bland hjärnan, för inlärningen och för vår psykiska och fysiska hälsa. Lika farligt som rökning faktiskt.


    Forskningen visar också att sju-åtta tonårstjejer och 5-6 tonårskillar rör sig mindre än 30 minuter om dagen. Medelålders män och kvinnor spenderar cirka 60 procent av sin vakna tid på ändan, åtta-tio timmar om dagen.

    Det finns skolor som är bra på gång och gör bra saker, både för att bryta stillasittandet och bidra till mer rörlighet genom att kombinera daglig fysisk aktivitet med idrott. Skillnaderna mellan skolorna i landet är stora, inför hösten 2018 finns det skolor som minskar antalet idrottstillfällen och/eller minuter för de yngre barnen.  Idrott och fysisk aktivitet hotar därmed likvärdigheten i skolan.

    Fridolin har gett ett antal instanser i uppdrag att utreda och komma med förslag för hur utöka idrott och fysisk aktivitet med 100 timmar i högstadiet från hösten 2019.

    Det är för lite och försent. Hela grundskolan behöver 1 000 (tusen) fler timmar idrott och avbrott i stillasittandet NU om vi ska ha en chans att rädda den svenska folkhälsan för kommande generationer.

    Vi behöver inte utreda något mer, GÖR DET BARA.
     
  6. Ledarskap, lärarskap och föräldraskap. Det är lätt att skälla/skylla på skolan när något inte går som man tänkt.

    Faktum är att många av Sveriges lärare och skolledare har en mer eller mindre ohållbar situation som aldrig skulle accepterats någon annanstans.

    Rektorer jag varit bollplank åt eller på annat sätt har koll på deras arbetsmiljö berättar om; obefintliga mötesstrukturer, ej protokollförda möten, 60-70 medarbetarsamtal, lagkrav på ständig rekrytering av behöriga lärare, utformning handlingsplaner för elever med behov, rena vaktmästartjänster, tillgänglig för föräldrasamtal dygnets alla timmar, akuta elevärenden, hot om våld och oacceptabelt språk elev-elev/elev-rektor för att nämna inte ens toppen på isberget.

    Lärarnas situation är inte mycket bättre den även om delar av arbetsuppgifterna ser annorlunda ut. Kanske inte så konstigt att den prognostiserade lärarbristen är +65 000 lärare 2020.

    Arbetsmiljön i många skolor gör behovet av ledarstöd extra stort. Samtidigt saknas ofta viljan att sätta till resurser i god tid. Det finns förstås bra och mindre bra ledare, i skolan som på andra ställen. Vi behöver vara rädda om de som redan gör ett gott jobb. Utveckla dem som ännu inte nått sin fulla potential och kanske behöver hjälp och stöd att göra det, alternativt hjälp till omplacering.

    Som förälder kan/ska jag underlätta för mitt barn, andras barn och alla som arbetar i skolan genom att ta aktivt föräldraskap. De allra enklaste grundreglerna är att säkerställa att mitt/mina barn kommer till skolan utvilade och mätta, att de inte varit uppe sent på natten och spelat spel de är på tok för unga för (Har flera exempel på 10-åringar som spelar Fortnite, PUBG, GTA, … när föräldrarna sover) eftersom barns (vuxnas) hjärnor inte kan skilja på verklighet och fantasi samt förstås att de fått lära sig sunt förnuft och ”Var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig …”.

    Enkla regler som skulle göra stor skillnad för barnens arbetsmiljö och förstås för alla som arbetar i skolan.

     
  7. Planerad Aktivitet vs Kreativitet. Vi behöver skapa betydligt mer tid och utrymme för kreativt lärande genom egen forskning och upptäckter. Det är bara sedan mitten av 1800-talet som utbildning och lärande utformats som den ser ut idag. Under miljontals år före det har vi lärt genom att prova praktiskt. Ibland genom handledning av någon kunnig person, ibland helt på egen hand. Skoldagen är idag ofta planerad i detalj, inte minst för att hjälpa elever med särskilda behov av hantera skoldagen.

    Jag vill gärna se att dagens planerade aktiviteter på lektions- och rasttid kompletteras med en väsentligt större utrymme för samarbete kring fri lekar, upptäcka, prova, feed back, lära om och prova igen. 

    Glöden i barnens ögon varje gång det händer övertygar mig om att det är vägen att gå.

 
Det var några av mina reflektioner veckan inför skolavslutningen. Förlåt att det blev långt, har du orkat läsa ända hit tackar jag av hela mitt hjärta.

Hoppas du får en fin sommar så får vi se vad hösten bjuder på. Innan dess blir det några veckor på Sveriges äldsta kollo för barn med lite extra behov av kärlek och lek utomhus. Sedan bad hav för hela slanten.

Move. Live. Love.
//Torgny

Läs hela inlägget »
Foto: Oskar Kihlborg. Jag på fördäck, strax efter simmandes i havet. Foto: Oskar Kihlborg. Jag på fördäck, strax efter simmandes i havet.

Rädsla.

Tänker på den mysiga tjejen i 3:an, hon som för några månader sedan var så rädd för bollen att hon stod orörlig med händerna framför sig för att inte få en skumboll i ansiktet. Så fort hon hörde ordet "boll" fick hon något plågat i ansiktet, ville helst inte vara med.

Tills igår.

Klassen förberedde sig inför KM i fotboll. Plötsligt var hon överallt. Verkade helt orädd för boll och motspelare. Ville ha bollen och gjorde mål. Hela tiden med ett stort leende på läpparna.

Rädsla hindrar oss många gånger i vår utveckling. Många gånger är rädslan för det som eventuellt kan hända större än upplevelsen när det verkligen händer.

Innan jag fick barn var jag mest rädd för auktoritära män och ilskna hundar. Byta försegel mitt i natten när vi rundade Fastnet Rock i +22 sekundmeter var inget problem. Efter jag fick barn kom massor av oro och rädsla, många gånger för sånt som aldrig inträffade. Som när jag halkade på focken och ramlade över bord en solig dag utanför Sandhamn, efter att ha rundat som första båt i ett fält av 30-tal båtar, gjorde mig livrädd.

När jag guppade i vågorna (behöver jag skriva utan flytväst ...) hann jag tänka många tankar på Anna och barnen. Det kändes som en evighet innan min besättning på båten fick ned spinnackern, vände tillbaka och kryssade genom fältet av länsade segelbåtar i full fart och för att till slut plock upp mig på båten igen.

Blöt, rejält omskakad men vid liv.

Att övervinna mina rädslor har för mig många gånger varit kopplat till någon rörelse, någon form av fysisk aktivitet. Ofta har utvecklingen skett i små steg över lång tid, inga bungyjump, fallskärmshopp eller andra stora häftiga utmaningar.

Precis som för den mysiga tjejen i 3:an. Fysisk aktivitet på skolidrotten ett par gånger under ett antal månader där hon fått utrymme att utvecklas i sin takt har bidragit till en mental utveckling och hjälpt henne växa och övervinna sin rädsla.

Jag kan i alla fall inte tolka det på annat sätt efter att ha sett hennes agerande igår och leendet och kroppsspråket när jag berättade för henne om mina observationer.

Vilka rädslor bär du på?
Hindrar de dig i din utveckling?
Vad skulle det innebära om du kunde hantera rädslorna på ett annat sätt?
Hur kan jag hjälpa till?

Move.Live.Love.
//Torgny

Vill du göra skillnad och hjälpa någon utvecklas med hjälp av rörelser i sommar är vår bok "18 smarta rörelser - stärk din hjärna, må bra och nå dina mål ..." som hjälpt 1000-tals människor genom åren en bra sommarpresent. Du hittar den här >>> 

Läs hela inlägget »

Tänk att det kan finnas kärlek i en egengjord ”Russian sandbag”, en gammal lastbilsslang fylld med sand från Kämpingestranden i Höllviken och lite silvertejp ...?

Den har hängt med sedan BiggestWinner:2013.  Ett livsstilsförändrande projekt vi drev för att visa killar i tonåren att de på bara 90 dagar kan förändra sina liv med hjälp av kost, fysisk och mental träning.

Kraven för att vara med var bland annat;
-ej godkänd i minst ett ämne
-någon NPF- eller liknande diagnos
-[miss]bruk energidryck, spel och/eller skräpmat
-mobbing och/eller utanförskap
-svag självkänsla
-övervikt.

När skolorna inte ville hjälpa oss hitta killar som passade in på beskrivningen, som om inte de själva skulle veta ...?, skrev jag till slut en pressrelease och skickade till olika medier.

Det tog inte lång stund innan vi hade TV4 i trädgården för en intervju inför nyhetsinslag morgonen efter.

Plötsligt fick vi mängder med ansökningar från mer eller mindre desperata frustrerade föräldrar som upplevde att de "... prövat allt ..." utan att få någon hjälp eller komma någon vart.


Vi skrev "kontrakt" med 12 killar och deras familjer - famlijen är det viktigaste systemet barn lever  - om att träffas ett par timmar en gång i veckan under de 90 dagar BiggestWinner:2013 pågick.

Ena timmen körde vi inomhus, samtalade om hjärnan, varför vi mår som vi mår och gör som vi gör samt kost och näring.

Två av killarna vägde tillsammans närmare ett kvarts ton, när en tredje satte sig bredvid dem i soffan knäcktes den.

Andra timmen körde vi funktionell träning för att stärka kroppen och knoppen, alltid utomhus oavsett väder. 

Killarna såg lite spaka ut när jag bad dem ta av sig skor och strumpor för att återupptäcka sina fötter. De kom inte ihåg när de var barfota senast, särskilt inte utomhus i december i snöblandat regn.

För mig är det ett minne för livet, att se hur killarna på den relativt korta tiden sakta började växa, bli starkare både mentalt och fysiskt, var och är en fantastisk upplevelse.

Behoven är inte mindre idag, varken hos barn eller vuxna. Trots att vi aldrig haft det materiellt bättre mår vi psyksiskt sämre än någonsin.

Skissar därför just nu på en "BiggestWinner:Företagshälsa" för företag som vill må och prestera bra samtidigt.

Vad tror du om det?  

Förresten, vill DU göra skillnad i sommar? Gör som Håkan, köp vår bok i sommarpresent till kunder och medarbetare här >>>

Move.Live.Love.
//Torgny 


 

Läs hela inlägget »
Hedvig Eleonora kyrka. Foto: Torgny Steen Hedvig Eleonora kyrka. Foto: Torgny Steen

Hade förmånen att närvara på min gudsons bröllop. En generös, glädje- och kärleksfull fest i dagarna två.

Som gudfar hade jag också förmånen att få förbereda och genomföra ett tal till brudparet, ”Gudfars sju viktigaste lärdomar från 25 års äktenskap”.

Brudens far inledde känslomässigt talandet vilket fick mig att, utöver en tår i ögat, fundera på hur alla de beslut vi fattar formar våra liv. Brudens föräldrar hade adopterat en son från Guatemala. Efter en tid beslutade de sig för att adoptera ett syskon, en dotter.

Ett livsförändrande beslut för en liten flicka från en annan del av världen, för hennes blivande föräldrar och en midsommarafton i Sverige några år senare även för min gudson.

Vi fattar mellan 2 500 och 10 000 medvetna och omedvetna beslut per dygn. Undvika eller uppnå, rädslan för misslyckanden är oftast den känsla som utgör grund för vår o/beslutsamhet.

Gifta sig räknas som ett av de största beslut vi fattar i livet, skaffa barn ett annat. Andra menar att investera i ett boende, en fetare bil eller något annat materiellt är avgörande beslut i livet.

Alla säkert viktiga beslut i sig. Enligt mig inte i närheten av ett annat fullständigt livsavgörande men ofta bortglömt beslut; din hälsa.

Vilket möjligen förklarar varför svenskar i medelåldern sitter still 60 procent (8-10 tim/dag) av sin vakna tid, varför fem till sex av tio killar och åtta av tio tjejer i tonåren rör sig mindre än 30 minuter om dagen eller att 46 procent av sjukskrivningarna idag beror på psykisk ohälsa?

Långt hälsosamt liv är enligt Dan Buettners forskning om Blue Zones 10-20 procent gener medan 80-90 procent handlar om hur du väljer att leva ditt liv, vilken livsfilosofi du väljer.

Medierna lurar oss tro att det finns oändligt många vägar till fysisk och mental hälsa. Vilket kan göra det svårnavigerat i en ständig ström av (nya) mirakelmetoder och dieter för att vi ska må bättre och få spänstigare hjärnor.

Jag kan berätta en hemlis medierna och medicinindustrin helst håller hemlig; nyckeln till din hälsa ligger i besluten DU tar.

Det är enklare gjort än sagt; besluta dig för att börja RÖRA dig NU. Du behöver inte träna, det räcker långt med fysiskt aktivitet*, vardagsmotion. Forskarna säger att 30-40 minuter rörelse om dagen räcker. Vilket säkert stämmer om alternativet är stillasittande. Ur ett evolutionärt perspektiv är våra knoppar och kroppar byggda av och för flera timmars daglig rörelse i naturen. Du behöver alltså inte vara rädd för att börja röra dig, var bara noga med att öka belastningen successivt från din nivå.
*Fysisk aktivitet; lågintensiv vardagsmotion som promenera, klippa gräs, gå med hunden, hugga ved, …

En häpnadsväckande bonus är, när du är igång och rör dig regelbundet, hur kroppens och knoppens system börjar sända signaler om vad du behöver för att må bra. Till en början subtila signaler om allt från alkohol, rökning, snus, sömn, kost, näring, frukt och grönt, spelande, vatten, kaffe, socialt umgänge, intellektuell stimulans och mycket annat. Var sinnesskärpt, uppmärksamma signalerna och håll koll på att du är på rätt väg till ökad självkännedom.

Vilket beslut gällande din eller någon annans hälsa vill du fatta idag?

Behöver du inspireras och aktiveras är föreläsningen "Varför finns det inga isbjörnar på Skansen?" ett uppskattat första steg.

Vill du ha en ”Gudfars sju viktigaste lärdomar från 25 års äktenskap”, mejla mig så får du dem så fort jag hinner.


Move.Live.Love.
//Torgny

 

Läs hela inlägget »

Aviccii:True stories (Se dokumentären här >>>)

Det är med viss tvekan jag skriver något om Tim Bergling, Aviccii.

Men kanske kan hans geni, bitvis fantastiska liv och sorgliga slut bli ett wake up call?

Det som hände honom händer tyvärr på arbetsplatser, idrottsplatser och i andra sammanhang dagligen.

Människor exploaterar andra människor, djur och natur.

För pengar. För ytterligare en bil, en fetare klocka, ett större hus, nyare kök, en ännu längre resa, att bli [mer] känd ... För mer av samma som de redan har.

Jag har själv varit där ett par gånger, signalerat till styrelse/ledning att situationen är ohållbar utan att får någon repsons. Till slut har jag inte sett någon annan utväg än att ändra på situationen, i mitt fall säga upp mig och lämna uppdragen.


När vi skalat av och bort allt, når den innersta kärnan, brukar de allra flesta människor till slut svara ”må bra” på frågan vad de verkligen vill.

När illusionen om vad som får just dig/mig att må bra kommer tillräckligt långt bort från vad som ursprungligen är naturligt och mänskligt är det lätt att gå vilse.

Jag tror personligen att människan som art är väldigt vilse, mycket signalerar det för både människor och miljö.

Tim Bergling visste vad som pågick. Skickade tydliga signaler till sin omgivning att det var ohållbart. Som ignorerades.

Kanske kan musikgeniet Tim Berglings alldeles för tidiga slut kan bli [d]en väckarklocka som hjälper oss hitta tillbaka till en mer hållbar framtid för människor, djur och natur.

Hans musik hjälper oss komma ihåg att vi har en viktig uppgift framför oss. För vår egen skull. För våra barn och barnbarnsbarns skull.

Kram
//T.

Läs hela inlägget »
Ploggande elever på Fornbyskolan Ploggande elever på Fornbyskolan

Idag fredag den 27 april ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Jag ska Plogga tillsammans med 340 barn i Fornbyskolan i lilla Vagnhärad, Trosa kommun i Sörmland.

Plogga, plocka skräp medan du joggar, sprider sig som en löpeld över Sverige och ut i världen. Årets nyord 2017 och ett fenomen helt rätt i en tid av ökande sopberg, stillasittande och för lite fysisk aktivitet.

Inför dagen har jag till lärarna skickat material, bland annat klipp från nyhetsinslag, informations- och dokumentärfilmer om hur vårt skräp påverkar miljö, djur, natur och vår egen hälsa.

”Åååhh, varför ska vi plocka skräp … det finns ju andra som gör det …” har varit en vanlig reaktion i de klasser jag varit runt i för att berätta om Plogga-dagen.

Jag kan säga att det händer något i ögonen hos många av barnen när de får se och höra saker som att …:

  • År 2050 räknar man med att det finns mer plast än fisk i haven om vi fortsätter som idag. Alltså inom barnens livstid, kanske med familj och egna barn?
  • 80 % av skräpet i haven kommer från land, bland annat från våra öppna soptippar via vattendrag och år
  • 2,8 miljoner fimpar slängs på marken varje dag
  • Varje fimp förgiftar två liter vatten
  • Det tar upp emot fem år att bryta ned en fimp
  • Det kan ta 20-25 år att bryta ned ett tuggummi
  • Skräpig miljö minskar empatin och ökar nedskräpning
  • Sveriges kuster, där Bohuslän stränder är värst drabbat, täcks med skräp från Sverige, Europa och världen

Nyfikenheten, frågorna och engagemanget växer. Flera av barnen visar ledarskap, pallar inte vänta till idag utan sätter med full kraft första möjliga rast igång skräpplockningen på och runt skolgården . Och har fortsatt varje rast efter det.

Andfådda, skrattande miljöhjältar med glödande ögon som med största allvar letar och plockar skräp skänker hopp om en renare, hälsosam och mer empatisk värld.

Så svar ja, jag är helt övertygad om att 340 skräpplockande barn/miljöhjältar i Vagnhärad både kan och vill påverka och rädda miljön, sin hälsan och på alla (o)möjliga sätt bidra till att världen vi tillsammans lever i blir bättre.

Move.Live.Love
//Torgny Steen 

Läs hela inlägget »

Första gången jag skrev om att du inte behöver träna för att må bra blev det ett herrans liv. Flera hävdade bestämt att vi visst behöver träna för att vara friska människor med spänstiga hjärnor.

Att fysisk pulshöjande träning i någon form är bra för hälsan är det nog få, om ens någon som missat idag. Vilket kan vara ett skäl till att många i januari försöker komma igång och träna.

Men inte gör det. Av alla årskort som säljs på gymmet i januari är det 50 procent som knappt nyttjas alls enligt gym jag pratat med.

Då kan det bra att känna till att lågintensiv fysisk aktivitet (vardagsaktivitet) också är viktigt och kan ge stora positiva hälsovinster. Något som hittills inte varit lika erkänt.

Om du frågar mig, vilket även för allt större stöd i forskningen, är stillasittande ett av de största hoten mot vår fysiska och psykiska hälsa. Kopplingen mellan stillasittande och exempelvis hjärt– kärlsjukdomar, orsaken till flest dödsfall i Sverige, är stark och känd sedan länge.

I Dan Buettners forskning om Blues Zones, platser där människor lever länge (100+ år) med bibehållen livskvalitet, är en nio gemensamma faktorer för långt liv med bibehållen livskvalitet  att bryta stillasittandet var 20-30 minut. Oftast för att göra lågintensiva vardagssysslor.

En svensk långtidsstudie gjord på Karolinska Institutet stärker sambandet mellan fysisk aktivitet och hälsa. Bland annat visar studien att vi genom att ersätta en halvtimmes stillasittande om dagen med lågintensiv vardagsaktivitet kan minska risken att dö i hjärt–kärlsjukdom med 24 procent.

Alla som gått i skolan har genomgått minst 12-13 års träningsläger i stillasittande. Faktum är att svenskarna är bäst i Europa på att sitta still.

Det är hög tid att lära om och göra rätt. Vad skulle du kunna göra för att bidra till att bryta ditt och kollegornas stillasittande på arbetsplatser och i skolor idag?

Move.Live.Love.
//Torgny

Om du behöver inspiration till hur och vad göra för att bryta stillasittandet är ”Varför finns det inga isbjörnar på Skansen?” en föreläsning som inspirerar och aktiverar till fysisk och psykisk hälsa genom Corporate Health Responsibility.

Läs hela inlägget »

På en säljkurs i Växjö skulle vi, utöver att lära oss hur sälja mer, sätta 10-årsmål för våra liv. Om jag visste var jag ville vara om 10 år skulle jag jobba arslet av mig redan idag för att nå dit enligt kursledaren.

Under en flytt hittade jag de sedan länge gömda och glömda 10-årsmålen. De hade överlevt flyttar inom Stockholm, en vända Skåne tur och retur och nu familjens flytt till Solsidan (Jo det finns på riktigt).

Jag läste ivrigt allt jag beskrivit i det där oinspirerande konferensrummet för vad som kändes som 100 år sedan. Med stigande förvåning gick det upp för mig att jag med marginal uppnått alla mina 10-årsmål; gift, barn, boende, bil, båt, karriär, resor för att nämna några.

Vad jag inte visste där och då, var att jag inom ett par år kraftigt skulle ifrågasätta mitt liv, min livsstil och allt jag kämpat så hårt för att uppnå. 

Att uppnå riktigt högt ställda mål och förväntningar är viktigt, utmanande och superkul. Vad kursledarna i Växjö glömde berätta var om den stora tomheten som kan lura på andra sidan måluppfyllelsen. För min del gjorde den att jag tappade både kurs och styrfart. Till och med började må dåligt trots att jag hade allt det där jag tidigare bara drömt om.

Jag tror det var under en föreläsning med Oskar Kihlborg - äventyrare, fotograf och en av de två första svenskarna på Mount everest -  som jag hörde att det är vanligt att bergsbestigare dör på vägen ned. De är så totalt mentalt inställda på att nå toppen att de glömmer att de bara är halvvägs genom äventyret. Trötta, utmattade och mentalt tomma tappar de kraften på väg ned vilket kan vara livsfarligt.

Men hur är det möjligt må dåligt när jag hade det som bäst? En blandning av skam och skuld över genetemot fru, barn och allt annat blandades med förvirring och förträngning. Som dövades med hjälp av skärgårdsturer med båten oavsett årstid och (o)väder.


Efter en tid vaknade min nyfikenhet vilket blev en katalysator och startskottet på en inre forskningsresa kring hjärnan, fysysisk aktivitet, mål vs process, mental och fysisk hälsa.

En del i den resan innebar att jag till slut gjorden mitt "Salto Mortale", tog det berömda steget ut i ingenstans genom att hoppa av VD-jobbet jag så innerligt velat ha och kämpat för att få.

En ny resa som egen företagare och konsult startade. Vilket tagit mig till några extremt oväntade och utmanande vändningar genom åren. Glädje och frihetskänsla varvas friskt med oro, rädsla, otillräcklighet, rastlöshet, frustration, sömnlöshet och mycket annat som kan höra företagandet till.

Om/när jag idag sätter mål, oavsett om det gäller hälsa eller företagande, försöker jag vara noga med tre saker:
1. Varför vill jag uppnå det?
2. Det ska finnas något på andra sidan det jag vill uppnå, säkra vägen ned helt enkelt
3. Njuta av resan dit.

Det senare visar sig ofta vara viktigare än målet i sig. Därför är Hemingways ”It is good to have an end to journey toward, but in the end it is the journey that matters.” ett av mina favoritcitat.

Har du upplevt något liknande? Hur gör du då?

Move.Live.Love.

//Torgny

Läs hela inlägget »

Wiens allmänna sjukhus i juli 1846.

Ignas Semmelweis har just blivit chef för Första förlossningskliniken där spädbarnsdödligheten i barnsängsfeber är drygt 12 procent. Sjukhusets Andra förlossningsklinik har bara två procents spädbarnsdödlighet.

Jakob Kolletschka, en vän till Semmelweis, dör av en infektion efter att ha stuckit sig i fingret under en obduktion. Hans symptom liknar kvinnornas som dör i barnsängsfeber.

Semmelweis blir nyfiken, börjar jämföra dödlighetstalen mellan förlossningsklinikerna.

Hypotes: Studenterna för infekterade partiklar från obduktionerna, främst via händerna, till patienter på förlossningskliniken.

Åtgärd: Tvätta händerna med klorerad kalk efter obduktion och innan undersökning av patienter.

Resultat: Dödlighetstalet sjunker från 12 till 2 procent, klart i nivå med Andra kliniken.

Resultaten till trots, Semmelweis får inget stöd för sin upptäckt. Observationerna påstås gå emot rådande vetenskapliga övertygelse, det blir för jobbigt att tvätta händerna innan läkarna undersöker en gravid kvinna samt att de helst vill undvika erkänna att de orsakar dödsfall helt i onödan.

Semmelweis upptäckt anses även sakna vetenskaplig grund eftersom ingen förklaring eller tillräcklig dokumentation finns som styrker upptäckterna enligt kritikerna.

Semmelweis utökar sitt arbete till att också rengöra instrument innan de används vid förlossning. Barnsängsfebern försvinner nästan helt från förlossningsavdelningen.

Trots statistiskt dokumenterad utveckling avvisar Utbildningsministeriet, på grund av en politisk konflikt inom universitetets och regeringens byråkratier, förslag om att tillsätta en officiell kommission för fortsatt utredning.

Semmelweis ledsnar och återvänder till Ungerska Pest för att leda förlossningsavdelningen på Sankt Rochus sjukhus (1851 till 1857). Rengöring av händer och utrustning införs på direkten, dödligheten i barnsängsfeber sjunker till 0,85 procent.

Hans idéer blir accepterade runtom i Ungern, han utnämns bland annat till chef för teoretisk och praktisk obstetrik vid universitetet i Pest 1855. I Wien är man alltjämt fientligt inställd mot honom och hans arbete.

Genom att fortsätta ignorera Semmelwies upptäckter dör tusentals unga mödrar och barn, helt i onödan.

Ignaz Semmelweis får till slut upprättelse innan han dör år 1865, förvirrad och kanske förbannad, ironiskt nog i Wien.

Jag använder den här historien som metafor, bland annat under
CreativeChildren:Camp® när vi pratar om betydelsen av fysisk aktivitet för hjärnan, hjärnans behov av ramar, näring och sömn.

Jag glömde bort Ignaz nSemmelwias när jag blev intervjuad av en frilansjournalist från SR som var kritisk till en pilotstudie kring det vetenskapliga i olika rörelser, stillasittande och arbetsmiljö vi försökte genomföra i två skolor.

Tack
Peter Josefsson för att du påminde mig om Ignaz Semmelweis i samband med att jag visade den filmade intervjun med SR på Winter Convention i början av 2018.

160 år har gått och jag frågar mig; vad har vi egentligen lärt oss?
 
Move.Live.Love
//Torgny

Läs hela inlägget »

Jag har flera olika förebilder som inspirerar;  min mormor, min farfar, mina barn, min fru, Seth Godin, Gary Vaynerchuck, Tim Ferris, David Goggins, Tony Robbins, Steve Jobs, Rich Roll och Oren Lyons för att nämna några.

Jag lyssnar ofta på någon av dem när jag vaknar tidigt på morgonen. Vilken beror på vad jag behöver just då.

Men någon som verkligen får mig att tänka, känna och värdera livet annorlunda är en vän jag knappt träffat.

En vän jag träffade genom en annan kär vän. Som tyvärr lämnade det här livet alldeles för tidigt.

Vilket min vän också kommer göra. Han har ALS, något han haft i sju år. En lång utdragen kamp mellan liv och död där det bara finns en alldeles för tidig utgång.

En man. En fd make. En pojkvän. En pappa. En förebild. En vän jag i första hand lärt ”känna” genom hans blogg. En magisk människa och fighter.

Som tacklat livets törnar och motgångar med hjälp olika fysiska aktiviteter. Vilket gör hans sjukdom ännu djävligare eftersom den drabbar musklerna.

Hans kamp för ett värdigt liv gör det lättare för mig att låta bli att gnälla över motgångar, tillkortakommande och besvikelser.

Så länge jag kan gå upp på morgonen, möta en ny dag. Vad har jag då att gnälla över?

Visst, jag glömmer emellanåt. Påminns relativt omgående om min väns läge och känner oändlig tacksamhet. Och förtvivlan. Tacksamhet över budskapet han sänder om att kunna påverka vad som sker i mitt liv. Förtvivlan över att inte kunna påverka hans livsutveckling.

Det är så lätt att segla vilse i dagens samhälle, sätta kurs mot kortsiktiga lösningar och framgångar.

Då är det gott att ha en förebild som underlättar att hålla kursen inställd på något genuint hållbart.

Tack Magnus.

Move.Live.Love.
//Torgny 

Läs hela inlägget »
Lägg till din egen HTML-kod här.

Missa inget - få gratis uppdateringar i mejlen:

* indicates required
Email Format

Senaste inläggen:

Senaste kommentarerna:

Arkiv:

Länkar:

Etiketter: