Wiens allmänna sjukhus i juli 1846.

Ignas Semmelweis har just blivit chef för Första förlossningskliniken där spädbarnsdödligheten i barnsängsfeber är drygt 12 procent. Sjukhusets Andra förlossningsklinik har bara två procents spädbarnsdödlighet.

Jakob Kolletschka, en vän till Semmelweis, dör av en infektion efter att ha stuckit sig i fingret under en obduktion. Hans symptom liknar kvinnornas som dör i barnsängsfeber.

Semmelweis blir nyfiken, börjar jämföra dödlighetstalen mellan förlossningsklinikerna.

Hypotes: Studenterna för infekterade partiklar från obduktionerna, främst via händerna, till patienter på förlossningskliniken.

Åtgärd: Tvätta händerna med klorerad kalk efter obduktion och innan undersökning av patienter.

Resultat: Dödlighetstalet sjunker från 12 till 2 procent, klart i nivå med Andra kliniken.

Resultaten till trots, Semmelweis får inget stöd för sin upptäckt. Observationerna påstås gå emot rådande vetenskapliga övertygelse, det blir för jobbigt att tvätta händerna innan läkarna undersöker en gravid kvinna samt att de helst vill undvika erkänna att de orsakar dödsfall helt i onödan.

Semmelweis upptäckt anses även sakna vetenskaplig grund eftersom ingen förklaring eller tillräcklig dokumentation finns som styrker upptäckterna enligt kritikerna.

Semmelweis utökar sitt arbete till att också rengöra instrument innan de används vid förlossning. Barnsängsfebern försvinner nästan helt från förlossningsavdelningen.

Trots statistiskt dokumenterad utveckling avvisar Utbildningsministeriet, på grund av en politisk konflikt inom universitetets och regeringens byråkratier, förslag om att tillsätta en officiell kommission för fortsatt utredning.

Semmelweis ledsnar och återvänder till Ungerska Pest för att leda förlossningsavdelningen på Sankt Rochus sjukhus (1851 till 1857). Rengöring av händer och utrustning införs på direkten, dödligheten i barnsängsfeber sjunker till 0,85 procent.

Hans idéer blir accepterade runtom i Ungern, han utnämns bland annat till chef för teoretisk och praktisk obstetrik vid universitetet i Pest 1855. I Wien är man alltjämt fientligt inställd mot honom och hans arbete.

Genom att fortsätta ignorera Semmelwies upptäckter dör tusentals unga mödrar och barn, helt i onödan.

Ignaz Semmelweis får till slut upprättelse innan han dör år 1865, förvirrad och kanske förbannad, ironiskt nog i Wien.

Jag använder den här historien som metafor, bland annat under
CreativeChildren:Camp® när vi pratar om betydelsen av fysisk aktivitet för hjärnan, hjärnans behov av ramar, näring och sömn.

Jag glömde bort Ignaz nSemmelwias när jag blev intervjuad av en frilansjournalist från SR som var kritisk till en pilotstudie kring det vetenskapliga i olika rörelser, stillasittande och arbetsmiljö vi försökte genomföra i två skolor.

Tack
Peter Josefsson för att du påminde mig om Ignaz Semmelweis i samband med att jag visade den filmade intervjun med SR på Winter Convention i början av 2018.

160 år har gått och jag frågar mig; vad har vi egentligen lärt oss?
 
Move.Live.Love
//Torgny

Läs hela inlägget »

Jag har flera olika förebilder som inspirerar;  min mormor, min farfar, mina barn, min fru, Seth Godin, Gary Vaynerchuck, Tim Ferris, David Goggins, Tony Robbins, Steve Jobs, Rich Roll och Oren Lyons för att nämna några.

Jag lyssnar ofta på någon av dem när jag vaknar tidigt på morgonen. Vilken beror på vad jag behöver just då.

Men någon som verkligen får mig att tänka, känna och värdera livet annorlunda är en vän jag knappt träffat.

En vän jag träffade genom en annan kär vän. Som tyvärr lämnade det här livet alldeles för tidigt.

Vilket min vän också kommer göra. Han har ALS, något han haft i sju år. En lång utdragen kamp mellan liv och död där det bara finns en alldeles för tidig utgång.

En man. En fd make. En pojkvän. En pappa. En förebild. En vän jag i första hand lärt ”känna” genom hans blogg. En magisk människa och fighter.

Som tacklat livets törnar och motgångar med hjälp olika fysiska aktiviteter. Vilket gör hans sjukdom ännu djävligare eftersom den drabbar musklerna.

Hans kamp för ett värdigt liv gör det lättare för mig att låta bli att gnälla över motgångar, tillkortakommande och besvikelser.

Så länge jag kan gå upp på morgonen, möta en ny dag. Vad har jag då att gnälla över?

Visst, jag glömmer emellanåt. Påminns relativt omgående om min väns läge och känner oändlig tacksamhet. Och förtvivlan. Tacksamhet över budskapet han sänder om att kunna påverka vad som sker i mitt liv. Förtvivlan över att inte kunna påverka hans livsutveckling.

Det är så lätt att segla vilse i dagens samhälle, sätta kurs mot kortsiktiga lösningar och framgångar.

Då är det gott att ha en förebild som underlättar att hålla kursen inställd på något genuint hållbart.

Tack Magnus.

Move.Live.Love.
//Torgny 

Läs hela inlägget »

Den som tror hårt på, är övertygad om något, uppfattas lätt av sin omgivning som fanatisk.

I mitt fall handlar tron, övertygelsen, om vikten av mental och fysisk aktivitet för att vi ska må fysiskt och psykiskt bra. Inte minst i det samhälle och med den livsstil vi har idag.

Något som kan provocera och utmana omgivningen rejält. Vilket jag den hårda vägen fått lära mig leva med.

Det började mitt första år när jag klättrade från spjälsängen upp i ett öppet fönster på 4:e våningen, fortsatte i skolan och därefter i mina yrkesval. De flesta inom att bryta ny mark, skapa nya intäkter och affärsområden i existerande organisationer och kulturer. Ofta i stark mental motvind från organisationen.

Ändå, aldrig har motståndet och misstänksamheten varit större än när jag bestämde mig för att sätta människor i fysisk rörelse.

Vilket kom efter att ha räddat mig själv från utbrändhet, räddat vår son från utanförskap i skolan samt sett Anna ”bota” sin kroniska tarminflammation. Alla gånger med hjälp av lågintensiv/långsam rörelse.

Nu 8-9 år senare, med egna resultat och tillgång till modern neurovetenskap, blåser fortfarande motvind. Vilket kulminerade när jag blev uthängd i SR:s Vetenskapsradion.

Det kostar att vara övertygad, vara pionjär. Många sömnlösa nätter har jag funderat på att ge upp. Av ekonomiska, personliga, mentala, social och inte minst familjeskäl.

Hittills har jag valt att fortsätta. Mycket för att jag vill kunna se mina barn i ögonen med fast blick och säga ”Jag visste att vi var på väg åt fel håll, jag har gjort mitt allra bästa för att bidra till något bättre för er och kommande generationer ...”.

Det ger mig energi och drivkraft kommande veckor där spännande möten i samband med min föreläsning "Varför finns det inga isbjörnar på Skansen?" hägrar i fantastiska miljöer.

Tro, övertygelse eller fanatism?

Framtiden får avgöra.

Move.Live.Love.

//Torgny Steen

Läs hela inlägget »





”Alla” vet att stillasittande är livsfarligt.

Lika farligt som ex rökning.

Ändå skickar vi våra barn på träningsläger i 12-15 år där de bedöms och belönas bla utifrån hur duktiga de är på att ... sitta still.

För att väl ute i arbetslivet förväntas bryta beteendet och börja röra på sig.
För alla arbetsgivare vet ju att stillasittande är livsfarligt, kostar stora pengar i sjukfrånvaro och rehabilitering.

Tänk om det är som för Tommy, han som i sin ungdom rökte ett par askar cigaretter om dagen. För att långt efter att han slutat få KOL, en riktigt obehaglig lungåkomma som bla gör att det känns som du andas genom ett sugrör.

Inte förstod han vilka konsekvenser rökningen skull få 20 år senare i livet.

Tänk om det är samma med stillasittandet? Att det beteende vi hårdtränar in i barnen är livsfarligt? Fast konsekvenserna syns först om flera år.

Och att det är du som arbetsgivare som förväntas vända/ändra beteendet på arbetsplatsen?

Som likt skolan förväntas ta allt större ansvar för människors hälsa.
Vad sägs om AFS2015:4, Arbetsmiljöverkets regelverk för organisatorisk och social arbetsmiljö, i skolan?

Move.Live.Love.

//Torgny Steen

Läs hela inlägget »
Torgny Steen - vid iskanten Torgny Steen - vid iskanten

Ett år sedan bilden togs.
Ett år av hopp, intensivt arbete, frustration och glädje.
Ett år av nya vägar, lärdomar och insikter. Om mig själv, andra och världen vi lever i.
Ett år där jag satte full fart framåt, bara för att inse att jag behövde ta flera steg tillbaka, samla ny energi och kraft för att hitta kraften att ta mig dit jag vill.
Ett år av ständigt navigerande och balanserande på gränsen, kanten, mellan succé och ”katastrof”.

Att leva och verka i en inkongruent miljö dränerar energin, gör oss orkeslösa och till slut sjuka. Kan ta lång tid att läka. Ändå är exemplen på inkongruenta* miljöer är många; skola, sjukvård, arbetsplatser, idrottssammanhang, ...
*Inkongruent = motsägelsefull, stämmer inte överens, disharmoni, motsatt, oförenlig, otillfredsställande.

En sak som skrämmer mig är hur snabbt vi vänjer oss vid att leva i olika miljöer, även sådana som är direkt skadliga. Vuxna har ett val, även om det kanske inte alltid känns så. Våra egna föreställningar om hur saker ska vara kan lura oss att tro annat och välja osunda miljöer. Barn däremot har inte möjlighet att välja vilka miljöer de vistas i hemma, skolan, vänner, idrott, …

Jag har haft en tendens att huka, knyta näven i fickan även när jag upplevt att miljön varit osund för mig. Kanske för att hela min uppväxt präglats av att ”härda ut”, ”bita ihop”, ”inte ge upp”.

En riktig man kör på även när det känns fel. Allt annat skulle ju vara att blotta strupen, visa svaghetstecken och definitivt omanligt.

Som liten är det inte alltid så lätt att tolka sina känslor, om/när något känns bra/rätt eller dåligt/fel. Det är lätt att vänja sig, också vid sånt som är direkt osunt.

Exempelvis vid språk, vad vi säger till och om varandra. ”Håll käften”, ”fuck you”, ”hora”, ”damp”, ”dumhuvud”, ”kom bara”, ”du suger” är bara några exempel på språk som på en arbetsplats skulle leda till anmälningar för mobbing, kränkning, trakasseri etc.

I många barn- och ungdomsmiljöer vanlig vardag, naturliga tilltal. Killar till killar, tjejer till tjejer, killar till tjejer och tjejer till killar. Även där/när vuxna förebilder säger ifrån, tydligt markerar att det inte är OK fortsätter det, varje dag. Undergräver respekt, inkännande, empati, förståelse för någon annans sanning och andra avgörande ingredienser i fungerande kommunikation.

Det är inte så att jag inte markerat förr. Uppfattas ibland som ”för sträng …” när jag tydligt visar vad som är OK beteende eller språk i de miljöer jag verkar. Helt ärligt, hur kan jag vara för sträng bara för att jag markerar att det inte är OK att prata som ovan med någon någonstans?

Igår nådde jag en gräns, en knivskarp kant mellan vad som känns kongruent, sunt eller osunt. Är OK för mig som vuxen förebild. Det var inget särskilt som hände, en ganska vanlig dag med högt och lågt, eufori och frustration.

Skillnaden var att jag upptäckte hur jag successivt vant mig, höjt lägsta nivån och inte reagerade lika starkt längre. Samtidigt insåg jag att det inte längre går att gå omkring och hoppas att någon med högre utbildning, längre erfarenhet, vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet, högre befattning eller vad som helst annat tungt vägande skäl ska [re]agera.

För att börja gräva där jag står har jag bett kompetenta personer hjälpa till. Vi behöver vara fler som inte bara pratar utan faktiskt AGERAR och gör något åt vår [arbets]miljö. Sträng eller inte, förstås kommer jag själv agera lika kraftfullt som någonsin tidigare, troligen ännu kraftfullare.

Som manlig förebild som lärt sig ”härda ut”, huka och knyta näven i fickan vill jag verka i och bidra till sunda miljöer där respekt, inkännande, empati, förståelse för varandra, gemenskap, generositet, glädje, tillit och trygghet tillåts växa till värdefulla ingredienser i fungerande kommunikation.

Jag tänker att fel är fel, även om alla verkar göra det. Och att rätt är rätt, även om ingen verkar göra det.


Kanske behöver jag passera gränsen, ge mig ut långt ut över kanten. Med sunt förnuft, kompetens, flexibla verktyg, nyfikenhet, kreativitet och samarbete kommer det gå fint.

Move.Live.Love.
//Torgny Steen

 

Läs hela inlägget »
Sofia Steen och Torgny Steen Sofia Steen och Torgny Steen

Jag har fått en gåva.

Gåvan att kunna hjälpa andra människor uppnå saker de själva trodde var omöjliga.

Jag älskar att göra det. Jag har gjort det omedvetet större delen av mitt liv. Jag har med tiden blivit riktigt bra på det.

Som medarbetare, idrotts-, företags- eller kursledare, idrottslärare, föreläsare, mentor, coach och rådgivare får jag ofta höra att det är så.

Genom åren har det säkert funnits 1 000-tals kvitton på att det ÄR så:

  • Tonåringar som fått livsförändrande insikter genom våra samtal.
  • Företagsledare på god väg att jobba ihjäl sig som ändrat sina liv i tid.
  • Skrattande barn och ungdomar inom olika idrotter eller på lördagsträningen utomhus i sol, regn, blåst och snö.
  • Sjukskrivna säljare som kunnat ta sig tillbaka till jobbet inom sex veckor istället för sex månader.
  • Uppstart av nya intäktsprojekt och affärsområden i etablerade branscher, ofta i stark motvind.
  • Frustrerade föräldrar som lyckats rädda relation och äktenskap.
  • Högskolestudenter som aldrig tidigare vågat prata inför andra och plötsligt vågar hålla presentationer inför hela klassen, senare inför 100-tals åhörare.
  • Sociala fobier som försvunnit, vilket inte lyckats tidigare trots 30 år av resultatlösa terapier.
  • Motivera nyetablerade överarbetande företagare till stordåd, också det i inledande motvind.
  • Barn med och utan diagnoser vilka gett upp hoppet om fungerande liv och skola, som plötsligt orkar plugga vidare och uppnår storartade resultat.
  • Våra egna barn, bland annat räddat ett barn från ”Potentiell skitunge …” till att själv uppleva sig ha fotografiskt minne.
  • "Back to Back"-mäss- och mötesprojekt med näsan omänskliga arbetsinsater från alla inblandade för att uppnå vad vi förespeglat. 

Påtagliga resultat vi uppnått tillsammans. Som känts så naturliga och självklara att jag aldrig brytt mig om eller reflekterat närmare över dem. Eller har min självkänsla omedvetet förminskat min egen betydelse i all den utveckling jag upplevt, ibland omedelbart framför mina ögon? Alternativt att jag under perioder varit betydligt bättre på att hjälpa andra före mig själv?

På vår hemsida finns ett citat från en student på IHM Business College:
"Du kan motivera andra människor till att uppnå saker som de trodde var omöjliga, precis som med mig!"

Idag i bilen på väg till jobbet fick jag Tors hammare rätt i skallen och såg för första gången vad andra redan sett; jag har fått en gåva. Gåvan att kunna hjälpa andra människor uppnå saker de själva trodde var omöjliga.

William Shakespeare, Pablo Picasso och vår egen favoritmunk Björn Nathiko Lindeblad har fått agera upphovsman till citatet ”Meningen med livet är att hitta din gåva. Syftet med livet är att ge bort den.”

Jag är ännu inte helt säker på vad min nya medvetenhet innebär praktiskt. Jag har alltid haft en extra plats i mitt hjärta för barn som behöver lite extra lotsning och kärlek. Barn litar på oss vuxna förebilder vilket gör dem extra sårbara. Något jag påminns om varje gång ett barn smyger sin hand i min, håller hårt och vägrar släppa eller kramar extra länge och vill att jag ska stanna kvar.

En av två saker vi verkligen lärt oss under CreativeChildren:Camp är att om vi får ordning på barnens vuxna förebilder är barnen sällan något problem. Behovet av hållbara vuxna förebilder har aldrig varit större. För vår egen och för våra barns skull. De senare ska ju förvalta det vi lämnar efter oss.

Det jag är helt säker på just nu är att jag i ALLA mina roller (Föreläsare, CHR-evangelist, idrottslärare, Ledarskaps LOTS) kommer intensifiera och dela med mig så mycket jag kan för att hjälpa dig och andra människor som vill uppnå något som hittills upplevts som omöjligt.

Move.Live.Love,
// Torgny

Läs hela inlägget »

På väg ut ur skolans matsal ser jag något i ögonvrån, en elev som får mig att stanna till, vända mig om och fråga ”Hur är det ...? Är du ok …?”

Efter en stunds tvekan får jag ett utdraget, knappt hörbart ”Näääee” till svar. Rösten är tjock, ögonen fyllda med tårar.

Efter ytterligare stund får jag höra att eleven är ledsen, har just fått reda på att den utlovade sportlovsresan till mamma inte blir av. Mamma ska jobba.

”Kanske kan ni ses på påsklovet …?”, försöker jag.

”Nääee, mamma ska jobba då med. Jag kommer inte få träffa henne förrän under sommarlovet och då har jag inte träffat henne sedan förra sommarlovet …”.

Kan bara gissa hur eleven känner sig. Själv känns det som jag just fått en spark i skrevet. En kniv i hjärtat. En rejäl magpumpare.

De senaste 30 åren har andelen unga med psykiska besvär ökat i hela Norden. Oroande är förstås att ökningen varit störst i Sverige där den psykiska hälsan idag är sämre än i övriga nordiska länder enligt SCB. Flickor mår generellt sämre psykiskt än pojkar.

Samtidigt har psykisk ohälsa skjutit i höjden som det vanligaste skälet till sjukskrivning bland vuxna. Psykisk ohälsa utgör cirka 46 procent av alla pågående sjukskrivningar i Sverige, en ökning med 129 procent mellan juni 2011 och halvårsskiftet 2017. Samhällets kostnader för sjukskrivningarna beräknas uppgå till 57 miljarder kronor enligt en rapport från slutet av 2017.

Uppenbarligen gör vi inget vidare jobb som förebilder för våra barn och ungdomar. Kanske inte så förvånande när så många vuxna mår ännu sämre än sina barn, i alla fall psykiskt.

Så vad kan vi lära av barnen när det gäller deras och vuxnas psykiska hälsa?

En bra början är ju att titta på det som inte fungerar så bra just och som jag tror ligger till grund för utvecklingen vi nu upplever:
1.      Mer eller mindre oreglerad tillgång till sociala medier, spel etc via mobil, dator, padda
2.      Minskad fysisk aktivitet där allt fler sitter större delen av sin vakna tid på rumpan
3.      Äter färdiglagad mat och dricker läsk, energi- eller proteindrycker i skolan, framför TV:n eller datorn hemma
4.      Från tidiga år lämnas 10-12 timmar om dagen till någon annan än föräldrarna (Jag vet att det är känsligt ämne, inte desto mindre har det betydelse för barns utveckling)
5.      Genom punkt 4 överlämna ansvaret för viktiga återkommande samtal om värderingar, empati, hållbarhet, etc till utomstående
6.      Fetare, svagare och mindre rörliga barn och ungdomar, vissa till och med med fobi att ge sig ut i och vara i skogen. För att inte tala om att gå barfota, ute eller inne
7.      Underhållningsberoende som starkt ogillar att ha tråkigt, har svårigheter att övervinna motstånd med efterföljande svag självkänsla och självförtroende

Visst , några av punkterna är generaliseringar. Ändå något jag upplever i min vardag.

Många hoppas ny teknik som spännande appar, AI och VR ska vara lösningen.

Med risk för foliehattstämpel tillhör jag dem, i och för sig växande skara både nationellt och internationellt, som tror att vägen framåt kanske till och med går bakåt en stund:

  • Mer tid tillsammans 
  • Mer tid utomhus i naturen
  • Vuxna förebilder som vågar erbjuda tydliga ramar för sömn, kost, fysisk aktivitet, skola, kompisar, värderingar, socialt umgänge etc.

Sist och absolut inte minst; vuxna förebilder som i möjligaste mån prioriterar att spendera TID – det mest exklusiva vi har – med barnen och varandra.

Frågar du mig är det den i särklass bästa investering vi kan göra för våra barn, för oss själva och för ett hållbart samhälle.

Avslutar med att tipsa vår nya föreläsning och samtal "Lust, rörelse, ledarskap som livsfilosofi för att i mot- och medgång hålla liv i relationen och ihop familjen i +25 år"  den 4 feb. Anmälan före 28/1 >>>

Move.Live.Love.
//Torgny

Läs hela inlägget »

Det sägs att 95% av alla nyårslöften bryts före 15 januari. Om jag minns rätt används inte 50 (60-?) procent av alla årskort på gymmet efter 1 februari.

Det verkar finnas lika många råd kring hälsa som det finns rådgivare. 

Så kommer några till ...:
1. Laga maten själv, helst med säsongens råvaror du vet var dom kommer från.
2. Bryt stillasittandet minst en gång i timmen, om så bara några minuter.
3. Var fysiskt aktiv minst 45 minuter, ännu hellre flera timmar, om dagen.
4. Lägg dig samma tid varje dag. Stäng av mobil/dator/padda/TV MINST 30 (helst 60) minuter innan du lägger dig. Läs en bok, meditera, skriv ned tre bra saker du uppnått under dagen eller nåt annat som får dig varva ned.
5. Vakna samma tid varje dag. Drick ett stort glas vatten, gärna ett ingefärsshot. 
6. Ge dig själv +30 minuters långsamhet, andning, fysisk aktivitet, meditation el liknande innan alla andra vaknar, kollar sociala medier, mejl etc.
7. Upprepa varje dag i 90 dagar. Lägg märke till vad som sker med knoppen och kroppen. 

Vad fungerar bra för dig? Vad behöver du utveckla för att det ska fungera ännu bättre? 

Justera och fortsätt ytterligare 90 dagar.

Kom ihåg; hälsa är inget projekt - det är en livsfilosofi.

Vi kallar den Lust, Rörelse och Ledarskap.
//Torgny

Läs hela inlägget »

Ord kan kan stjälpa eller hjälpa en ung människa.

En obetänksam formulering kan sätta djupa spår, förminska och försvaga en ung människa för resten av livet.

En o/medveten formulering kan ändra riktningen för en ung människa för resten av livet.
Vad som för en bara är ord, kan för en annan bli kraftfulla katalysatorer i livsprocesser långt senare i livet.

Fick i helgen återse en ung människa som berättade vad som hänt sen sist. 
En berättelse om upp och ned och upp. Om att gneta på även när det tar emot rejält. Om belöningen, hitta sin plats, vara behövd och fylla en uppgift. Om hur ord, formuleringar, i tidigare möten bitit sig kvar, bidragit med pusselbitar när det tagit emot lite extra.

Formuleringar där och då jag inte tänkt så mycket på senare. Som en människa burit med sig, låtit växa och ge kraft att gå framåt.
Vad hade hänt om jag formulerat mig annorlunda?

Vad har hänt med människor jag mött i livet och formulerat mig obetänksamt?

Tar till mig ett viktigt budskap om att bli mer noggrann med ord och hur jag formulerar mig. Särskilt idag när språket blir hårdare, både mellan barn och vuxna.

Det kan faktiskt avgöra en ung människas liv.

Move.Live.Lo❤️e.
//Torgny

Läs hela inlägget »
Farfar Lennart på 80-årsdagen. Farfar Lennart på 80-årsdagen.

”Vet du inte …?!”.

”Vadå …?”

”Din pappa är på Krinolinen …?”

Hjärnan jobbade för fullt. Krinolinen, vad är det? Vad är det jag inte vet? Vad har hänt …?

Det var någon vecka innan jul. Jag hade precis MUCK:at* från KA3, Rindö, för att börja mitt första riktiga jobb.
*MUCK = Militär utryckning i civila kläder

Jag skulle fylla 23 år på juldagen. Jag var lycklig. Jag var stolt. Jag hade lyckats få ett jobb som säljare av datortillbehör och kontorsergonomi. Jag hade fått tjänstebil och mobiltelefon. Först av alla mina kompisar. Jag ville berätta för min pappa trots att vi inte hade så mycket kontakt.

Pappa hade lämnat mig och min mamma när jag var fyra år. Som jag minns det hade vi ingen kontakt ett antal år. I tonåren sporadisk kontakt, mest runt jul och några sommardagar. Han hade träffat en ny kvinna, gift sig med henne och fått en dotter, min halvsyster. Enligt farmor och mamma gillade inte den nya frun mig.

Nu hör jag hennes röst i andra änden av telefonen; ”Vet du inte …?”.

Vad jag inte vet visade sig vara att min biologiska pappa är på Krinolinen, ett rehabiliteringshem för alkoholister. Dit han kommit efter en längre tids missbruk där kollegorna till slut tröttnade och bestämde sig för att göra något. Hon verkar inte vilja prata om det, vill att jag ska ringa direkt till honom istället.

Till slut repar jag mod, ringer till Krinolinen för att söka kontakt med min pappa och försöka förstå vad som hänt. När jag äntligen lyckas få tag på honom får jag höra en för mig i stort sett okänd historia om honom, mamma, min farfar, alkohol bruk och missbruk. Vilket sätter ett helt nytt ljus på min familj, barndom och uppväxt.

Men jag tänker inte trötta dig med detaljer från min barndom. Istället skriver jag högst personligt och öppenhjärtigt om en av årets mest otippade upptäckter. Kanske kan den inspirera och aktivera dig på något sätt.

Efter att under en tid inte lyckats hålla min hälsa på den nivå jag trivs med, var stärkt fysisk hälsa ett mina mål inför 2017. För att vara helt säker på att ta min hälsa till en annan nivå anmälde jag mig i mars till ett 100 miles lopp (100 miles = ca 160 km) i början av november. Det var precis vad jag behövde för att stärka mitt självledarskap när motivationen tog slut och det började bära emot att ge mig ut i Sörmlandsskogarna.

Av praktiska skäl springer jag oftast själv. Dessutom springer jag rätt långsamt. Träningsprogrammets löprundor var mellan 10 och +40 km fyra fem gånger i vecka. Många timmar med mig själv i Sörmlandsskogarna har det blivit i sommar med andra ord.

Det händer något när jag är långa stunder i naturen. Förstås har den fysiska uppbyggnadsprocessen varit intensiv. Ändå är den ingenting jämfört med de mentala processer som kom igång. När tankarna får utrymme att flöda och associera fritt är det lätt hänt att minnen gör det med. Minnen som varit gömda, sedan länge glömda. Diffusa minnen som plötsligt blir tydliga och bilda mönster. Några bra, andra riktigt tunga och jobbiga.

Ett tydligt mönster som kom upp till ytan är hur jag HUKAT, FÖRMINSKAT och gjort mig själv LITEN stora delar av mitt liv. Särskilt i mötet med upplevt auktoritära människor. Särskilt auktoritära män och situationer där auktoritära män har fri lejd. Auktoritära [män]niskor finns nästan överallt; hemma, skolan, familjen, släkten, omklädningsrum, företagsledningar, styrelserum, mötesrum, idrottssammanhang, på fester, inom vetenskap och akademi, etc etc.

Mitt huka-mönster har resulterat i en [o]medveten överlevnadsstrategi; ”Anfall är bästa försvar”. En snabb käft, fysisk aktivitet och snygga kostymer har otaliga gånger räddat mig, hjälpt mig upprätthålla fasaden i möten med auktoritära män[niskor].

Om inte det fungerat har jag kört Plan B; huka, förminska, inte stå upp för mina tankar och känslor till en punkt där jag till slut dragit mig tillbaka och gått under radarn. Vilket av förklarliga skäl kan resultera i ett för omgivningen svårtolkat, obegripligt agerande.

Det händer något när vi inte står upp för och är sanna mot oss själva, våra åsikter och känslor i de sammanhang vi lever i. Att leva i en relation, i en jobbsituation, med släkt och vänner och uppleva att du inte vågar uttrycka vad du står för och vem du är blir i längden ohållbart. För mig har sådana tillfällen ofta resulterat i en tydlig markör, ett jack, ett sår, en sorg djupt inombords för hur jag valt att inte stå upp för mig själv. Att inte vara sann mot dig själv, inte leva kongruent*, upprepade gånger och/eller under längre tid, kan i värsta fall leda till psykisk ohälsa.
*Kongruens betyder överensstämmelse och används inom bla matematik, språk och humanistisk psykologi.

Förstås har jag funderat mycket kring var huka-strategin kommer från?

Är den kanske ett arv efter min alkoholiserade pappa? Enligt historien HUKADE han en hel del under SIN auktoritära pappa, min farfar kommendörkaptenen i flottan. Som gärna tog en snaps eller fler, och ”tålde” det. Som på gamla dagar var kyrkvärd i Ingarö kyrka och skrev om Samuel Ödman (Ingarös förste präst). Som flirtade med tjejer och seglade över Nämdöfjärden sin sista gång närmare 90 års ålder. Som bjöd mig på whiskey och Clubsoda när jag en julafton - jag skulle precis fylla tonår - svarade "Ja" på frågan om jag ville ha något att dricka i väntan på juklapparna jag skulle få med hem.

Eller är det min uppväxtmiljö som gjort att jag hukat större delen av mitt liv? Mina upplevda tillkortakommanden och min känsla av otillräcklighet?

En ärrad psykolog skulle kanske leta förklaringar i skilsmässan, avsaknad av manlig förebild, konflikter mellan min mamma och mina morföräldrar, en humörsvängande styvfar, auktoritära lärare, auktoritära idrottsledare, auktoritära chefer i jobbsammanhang, etc etc.

Nästan magiskt är hur mina fysiska löprundor i Sörmlandsskogarna, i fädrens spår i Dalarna och på Kullaberg i Skåne startat kraftfulla mentala processer som satt sökarljuset på [o]medvetna mönster och beteenden. Det är ingen direkt aha-upplevelse, mer en självläkande process. En process som lär pågå länge, är full av liv och kraft och som får ta de steg och den tid den behöver.

Möjligen känner du igen dig i det jag beskriver. Möjligen har du också tendenser att förminska dig, huka i vinden. Möjligen står du inte upp för dig själv när det tar emot. Möjligen tillåter du dig inte vara dig själv fullt ut, det kostar ju på att vara det.

Snälla, sluta med det NU. Precis just NU. NU.

Det finns absolut INGENTING som är positivt eller bra med det. Tvärtom, det är ett gigantiskt slöseri med din korta livstid när du inte visar upp vem du verkligen är och vad du verkligen står och går för. Det enda som är helt säkert är att vi kommer ÅNGRA oss BITTERT om vi fortsätter böja oss för vinden.

Inför 2017 bestämde jag mig för att stärka min fysiska hälsa. Det har jag gjort, fantastiskt på flera sätt. Lite otippat är ändå den största vinsten den mentala process som kickade igång under tiden.

Jag tränar nästan varje dag på att lyssna och känna efter tecken på vad jag VERKLIGEN vill. Letar små subtila Ja-//Nej-signaler för vad som är och inte är jag. Även om jag fortfarande knyter näven i fickan emellanåt, håller tillbaka vad jag tänker och känner, går det lite bättre för var dag.

Till dig som till äventyrs känner igen dig i det jag beskriver; jag önskar att 2018 blir ett år då jag, du, vi väljer att leva kongruent, vara sanna mot och stå upp för oss själva så mycket vi bara orkar. Att vi vågar visa vilka vi är på RIKTIGT. Det är mycket möjligt att någon i omgivningen blir RÄDD över den URKRAFT som blir synlig när vi gör det. Det är OK, det är bara ovana över att inte längre ha kontroll över dig, mig, vilket kan vara lite skrämmande för dem till en början.

Kom ihåg, det viktiga är inte vilka som väljer att lämna när vi släpper loss vår verkliga KRAFT, det viktiga är vem som står kvar vid vår sida. Och att noggrant välja vilka eventuella nytillkomna som ska med ombord på båten. För det kommer inte saknas människor som vill vara i och ta del av din lössläppta kraft. Vilka DU verkligen vill ha med på båten när vinden viner och havet gungar är något du bestämmer.

Ett stort steg är att tillsammans med min fru Anna skapa något helt nytt; en gemensam föreläsning, samtal och prova på kring ”Lust, rörelse och ledarskap som livsfilosofi för att hålla liv i relationen och ihop familjen i med- och motgång i +25 år”. Vi kör första gången den 4 februari, på dagen 29 år sedan vi hade vår första riktiga ”date”.

Om du skulle ta ett första steg, vilket skulle det vara?

Behöver du byta fysisk eller mental position för att se saker på annat sätt?

Hur skulle jag kunna hjälpa dig?

Move.Live.Love.
Torgny Steen

Läs hela inlägget »
Lägg till din egen HTML-kod här.

Senaste inläggen:

Senaste blogginlägget direkt? Prenumerera här:

* indicates required
Email Format

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter