2018 > 02

Torgny Steen - vid iskanten Torgny Steen - vid iskanten

Ett år sedan bilden togs.
Ett år av hopp, intensivt arbete, frustration och glädje.
Ett år av nya vägar, lärdomar och insikter. Om mig själv, andra och världen vi lever i.
Ett år där jag satte full fart framåt, bara för att inse att jag behövde ta flera steg tillbaka, samla ny energi och kraft för att hitta kraften att ta mig dit jag vill.
Ett år av ständigt navigerande och balanserande på gränsen, kanten, mellan succé och ”katastrof”.

Att leva och verka i en inkongruent miljö dränerar energin, gör oss orkeslösa och till slut sjuka. Kan ta lång tid att läka. Ändå är exemplen på inkongruenta* miljöer är många; skola, sjukvård, arbetsplatser, idrottssammanhang, ...
*Inkongruent = motsägelsefull, stämmer inte överens, disharmoni, motsatt, oförenlig, otillfredsställande.

En sak som skrämmer mig är hur snabbt vi vänjer oss vid att leva i olika miljöer, även sådana som är direkt skadliga. Vuxna har ett val, även om det kanske inte alltid känns så. Våra egna föreställningar om hur saker ska vara kan lura oss att tro annat och välja osunda miljöer. Barn däremot har inte möjlighet att välja vilka miljöer de vistas i hemma, skolan, vänner, idrott, …

Jag har haft en tendens att huka, knyta näven i fickan även när jag upplevt att miljön varit osund för mig. Kanske för att hela min uppväxt präglats av att ”härda ut”, ”bita ihop”, ”inte ge upp”.

En riktig man kör på även när det känns fel. Allt annat skulle ju vara att blotta strupen, visa svaghetstecken och definitivt omanligt.

Som liten är det inte alltid så lätt att tolka sina känslor, om/när något känns bra/rätt eller dåligt/fel. Det är lätt att vänja sig, också vid sånt som är direkt osunt.

Exempelvis vid språk, vad vi säger till och om varandra. ”Håll käften”, ”fuck you”, ”hora”, ”damp”, ”dumhuvud”, ”kom bara”, ”du suger” är bara några exempel på språk som på en arbetsplats skulle leda till anmälningar för mobbing, kränkning, trakasseri etc.

I många barn- och ungdomsmiljöer vanlig vardag, naturliga tilltal. Killar till killar, tjejer till tjejer, killar till tjejer och tjejer till killar. Även där/när vuxna förebilder säger ifrån, tydligt markerar att det inte är OK fortsätter det, varje dag. Undergräver respekt, inkännande, empati, förståelse för någon annans sanning och andra avgörande ingredienser i fungerande kommunikation.

Det är inte så att jag inte markerat förr. Uppfattas ibland som ”för sträng …” när jag tydligt visar vad som är OK beteende eller språk i de miljöer jag verkar. Helt ärligt, hur kan jag vara för sträng bara för att jag markerar att det inte är OK att prata som ovan med någon någonstans?

Igår nådde jag en gräns, en knivskarp kant mellan vad som känns kongruent, sunt eller osunt. Är OK för mig som vuxen förebild. Det var inget särskilt som hände, en ganska vanlig dag med högt och lågt, eufori och frustration.

Skillnaden var att jag upptäckte hur jag successivt vant mig, höjt lägsta nivån och inte reagerade lika starkt längre. Samtidigt insåg jag att det inte längre går att gå omkring och hoppas att någon med högre utbildning, längre erfarenhet, vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet, högre befattning eller vad som helst annat tungt vägande skäl ska [re]agera.

För att börja gräva där jag står har jag bett kompetenta personer hjälpa till. Vi behöver vara fler som inte bara pratar utan faktiskt AGERAR och gör något åt vår [arbets]miljö. Sträng eller inte, förstås kommer jag själv agera lika kraftfullt som någonsin tidigare, troligen ännu kraftfullare.

Som manlig förebild som lärt sig ”härda ut”, huka och knyta näven i fickan vill jag verka i och bidra till sunda miljöer där respekt, inkännande, empati, förståelse för varandra, gemenskap, generositet, glädje, tillit och trygghet tillåts växa till värdefulla ingredienser i fungerande kommunikation.

Jag tänker att fel är fel, även om alla verkar göra det. Och att rätt är rätt, även om ingen verkar göra det.


Kanske behöver jag passera gränsen, ge mig ut långt ut över kanten. Med sunt förnuft, kompetens, flexibla verktyg, nyfikenhet, kreativitet och samarbete kommer det gå fint.

Move.Live.Love.
//Torgny Steen

 

Läs hela inlägget »
Sofia Steen och Torgny Steen Sofia Steen och Torgny Steen

Jag har fått en gåva.

Gåvan att kunna hjälpa andra människor uppnå saker de själva trodde var omöjliga.

Jag älskar att göra det. Jag har gjort det omedvetet större delen av mitt liv. Jag har med tiden blivit riktigt bra på det.

Som medarbetare, idrotts-, företags- eller kursledare, idrottslärare, föreläsare, mentor, coach och rådgivare får jag ofta höra att det är så.

Genom åren har det säkert funnits 1 000-tals kvitton på att det ÄR så:

  • Tonåringar som fått livsförändrande insikter genom våra samtal.
  • Företagsledare på god väg att jobba ihjäl sig som ändrat sina liv i tid.
  • Skrattande barn och ungdomar inom olika idrotter eller på lördagsträningen utomhus i sol, regn, blåst och snö.
  • Sjukskrivna säljare som kunnat ta sig tillbaka till jobbet inom sex veckor istället för sex månader.
  • Uppstart av nya intäktsprojekt och affärsområden i etablerade branscher, ofta i stark motvind.
  • Frustrerade föräldrar som lyckats rädda relation och äktenskap.
  • Högskolestudenter som aldrig tidigare vågat prata inför andra och plötsligt vågar hålla presentationer inför hela klassen, senare inför 100-tals åhörare.
  • Sociala fobier som försvunnit, vilket inte lyckats tidigare trots 30 år av resultatlösa terapier.
  • Motivera nyetablerade överarbetande företagare till stordåd, också det i inledande motvind.
  • Barn med och utan diagnoser vilka gett upp hoppet om fungerande liv och skola, som plötsligt orkar plugga vidare och uppnår storartade resultat.
  • Våra egna barn, bland annat räddat ett barn från ”Potentiell skitunge …” till att själv uppleva sig ha fotografiskt minne.
  • "Back to Back"-mäss- och mötesprojekt med näsan omänskliga arbetsinsater från alla inblandade för att uppnå vad vi förespeglat. 

Påtagliga resultat vi uppnått tillsammans. Som känts så naturliga och självklara att jag aldrig brytt mig om eller reflekterat närmare över dem. Eller har min självkänsla omedvetet förminskat min egen betydelse i all den utveckling jag upplevt, ibland omedelbart framför mina ögon? Alternativt att jag under perioder varit betydligt bättre på att hjälpa andra före mig själv?

På vår hemsida finns ett citat från en student på IHM Business College:
"Du kan motivera andra människor till att uppnå saker som de trodde var omöjliga, precis som med mig!"

Idag i bilen på väg till jobbet fick jag Tors hammare rätt i skallen och såg för första gången vad andra redan sett; jag har fått en gåva. Gåvan att kunna hjälpa andra människor uppnå saker de själva trodde var omöjliga.

William Shakespeare, Pablo Picasso och vår egen favoritmunk Björn Nathiko Lindeblad har fått agera upphovsman till citatet ”Meningen med livet är att hitta din gåva. Syftet med livet är att ge bort den.”

Jag är ännu inte helt säker på vad min nya medvetenhet innebär praktiskt. Jag har alltid haft en extra plats i mitt hjärta för barn som behöver lite extra lotsning och kärlek. Barn litar på oss vuxna förebilder vilket gör dem extra sårbara. Något jag påminns om varje gång ett barn smyger sin hand i min, håller hårt och vägrar släppa eller kramar extra länge och vill att jag ska stanna kvar.

En av två saker vi verkligen lärt oss under CreativeChildren:Camp är att om vi får ordning på barnens vuxna förebilder är barnen sällan något problem. Behovet av hållbara vuxna förebilder har aldrig varit större. För vår egen och för våra barns skull. De senare ska ju förvalta det vi lämnar efter oss.

Det jag är helt säker på just nu är att jag i ALLA mina roller (Föreläsare, CHR-evangelist, idrottslärare, Ledarskaps LOTS) kommer intensifiera och dela med mig så mycket jag kan för att hjälpa dig och andra människor som vill uppnå något som hittills upplevts som omöjligt.

Move.Live.Love,
// Torgny

Läs hela inlägget »
Lägg till din egen HTML-kod här.

Missa inget - få gratis uppdateringar i mejlen:

* indicates required
Email Format

Senaste inläggen:

Fler blogginlägg:

Senaste kommentarerna:

Länkar:

Etiketter: