Osunt eller sunt, galenskap eller geni, huka eller stå upp - gränsen är hårfin

Ett år sedan bilden togs.
Ett år av hopp, intensivt arbete, frustration och glädje.
Ett år av nya vägar, lärdomar och insikter. Om mig själv, andra och världen vi lever i.
Ett år där jag satte full fart framåt, bara för att inse att jag behövde ta flera steg tillbaka, samla ny energi och kraft för att hitta kraften att ta mig dit jag vill.
Ett år av ständigt navigerande och balanserande på gränsen, kanten, mellan succé och ”katastrof”.

Att leva och verka i en inkongruent miljö dränerar energin, gör oss orkeslösa och till slut sjuka. Kan ta lång tid att läka. Ändå är exemplen på inkongruenta* miljöer är många; skola, sjukvård, arbetsplatser, idrottssammanhang, ...
*Inkongruent = motsägelsefull, stämmer inte överens, disharmoni, motsatt, oförenlig, otillfredsställande.

En sak som skrämmer mig är hur snabbt vi vänjer oss vid att leva i olika miljöer, även sådana som är direkt skadliga. Vuxna har ett val, även om det kanske inte alltid känns så. Våra egna föreställningar om hur saker ska vara kan lura oss att tro annat och välja osunda miljöer. Barn däremot har inte möjlighet att välja vilka miljöer de vistas i hemma, skolan, vänner, idrott, …

Jag har haft en tendens att huka, knyta näven i fickan även när jag upplevt att miljön varit osund för mig. Kanske för att hela min uppväxt präglats av att ”härda ut”, ”bita ihop”, ”inte ge upp”.

En riktig man kör på även när det känns fel. Allt annat skulle ju vara att blotta strupen, visa svaghetstecken och definitivt omanligt.

Som liten är det inte alltid så lätt att tolka sina känslor, om/när något känns bra/rätt eller dåligt/fel. Det är lätt att vänja sig, också vid sånt som är direkt osunt.

Exempelvis vid språk, vad vi säger till och om varandra. ”Håll käften”, ”fuck you”, ”hora”, ”damp”, ”dumhuvud”, ”kom bara”, ”du suger” är bara några exempel på språk som på en arbetsplats skulle leda till anmälningar för mobbing, kränkning, trakasseri etc.

I många barn- och ungdomsmiljöer vanlig vardag, naturliga tilltal. Killar till killar, tjejer till tjejer, killar till tjejer och tjejer till killar. Även där/när vuxna förebilder säger ifrån, tydligt markerar att det inte är OK fortsätter det, varje dag. Undergräver respekt, inkännande, empati, förståelse för någon annans sanning och andra avgörande ingredienser i fungerande kommunikation.

Det är inte så att jag inte markerat förr. Uppfattas ibland som ”för sträng …” när jag tydligt visar vad som är OK beteende eller språk i de miljöer jag verkar. Helt ärligt, hur kan jag vara för sträng bara för att jag markerar att det inte är OK att prata som ovan med någon någonstans?

Igår nådde jag en gräns, en knivskarp kant mellan vad som känns kongruent, sunt eller osunt. Är OK för mig som vuxen förebild. Det var inget särskilt som hände, en ganska vanlig dag med högt och lågt, eufori och frustration.

Skillnaden var att jag upptäckte hur jag successivt vant mig, höjt lägsta nivån och inte reagerade lika starkt längre. Samtidigt insåg jag att det inte längre går att gå omkring och hoppas att någon med högre utbildning, längre erfarenhet, vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet, högre befattning eller vad som helst annat tungt vägande skäl ska [re]agera.

För att börja gräva där jag står har jag bett kompetenta personer hjälpa till. Vi behöver vara fler som inte bara pratar utan faktiskt AGERAR och gör något åt vår [arbets]miljö. Sträng eller inte, förstås kommer jag själv agera lika kraftfullt som någonsin tidigare, troligen ännu kraftfullare.

Som manlig förebild som lärt sig ”härda ut”, huka och knyta näven i fickan vill jag verka i och bidra till sunda miljöer där respekt, inkännande, empati, förståelse för varandra, gemenskap, generositet, glädje, tillit och trygghet tillåts växa till värdefulla ingredienser i fungerande kommunikation.

Jag tänker att fel är fel, även om alla verkar göra det. Och att rätt är rätt, även om ingen verkar göra det.

Kanske behöver jag passera gränsen, ge mig ut långt ut över kanten. Med sunt förnuft, kompetens, flexibla verktyg, nyfikenhet, kreativitet och samarbete kommer det gå fint.

Move.Live.Love.
//Torgny Steen