Den som tror hårt på, är övertygad om något, uppfattas lätt av sin omgivning som fanatisk.

I mitt fall handlar tron, övertygelsen, om vikten av mental och fysisk aktivitet för att vi ska må fysiskt och psykiskt bra. Inte minst i det samhälle och med den livsstil vi har idag.

Något som kan provocera och utmana omgivningen rejält. Vilket jag den hårda vägen fått lära mig leva med.

Det började mitt första år när jag klättrade från spjälsängen upp i ett öppet fönster på 4:e våningen, fortsatte i skolan och därefter i mina yrkesval. De flesta inom att bryta ny mark, skapa nya intäkter och affärsområden i existerande organisationer och kulturer. Ofta i stark mental motvind från organisationen.

Ändå, aldrig har motståndet och misstänksamheten varit större än när jag bestämde mig för att sätta människor i fysisk rörelse.

Vilket kom efter att ha räddat mig själv från utbrändhet, räddat vår son från utanförskap i skolan samt sett Anna ”bota” sin kroniska tarminflammation. Alla gånger med hjälp av lågintensiv/långsam rörelse.

Nu 8-9 år senare, med egna resultat och tillgång till modern neurovetenskap, blåser fortfarande motvind. Vilket kulminerade när jag blev uthängd i SR:s Vetenskapsradion.

Det kostar att vara övertygad, vara pionjär. Många sömnlösa nätter har jag funderat på att ge upp. Av ekonomiska, personliga, mentala, social och inte minst familjeskäl.

Hittills har jag valt att fortsätta. Mycket för att jag vill kunna se mina barn i ögonen med fast blick och säga ”Jag visste att vi var på väg åt fel håll, jag har gjort mitt allra bästa för att bidra till något bättre för er och kommande generationer ...”.

Det ger mig energi och drivkraft kommande veckor där spännande möten i samband med min föreläsning "Varför finns det inga isbjörnar på Skansen?" hägrar i fantastiska miljöer.

Tro, övertygelse eller fanatism?

Framtiden får avgöra.

Move.Live.Love.

//Torgny Steen

”Alla” vet att stillasittande är livsfarligt.

Lika farligt som ex rökning.

Ändå skickar vi våra barn på träningsläger i 12-15 år där de bedöms och belönas bla utifrån hur duktiga de är på att ... sitta still.

För att väl ute i arbetslivet förväntas bryta beteendet och börja röra på sig.
För alla arbetsgivare vet ju att stillasittande är livsfarligt, kostar stora pengar i sjukfrånvaro och rehabilitering.

Tänk om det är som för Tommy, han som i sin ungdom rökte ett par askar cigaretter om dagen. För att långt efter att han slutat få KOL, en riktigt obehaglig lungåkomma som bla gör att det känns som du andas genom ett sugrör.

Inte förstod han vilka konsekvenser rökningen skull få 20 år senare i livet.

Tänk om det är samma med stillasittandet? Att det beteende vi hårdtränar in i barnen är livsfarligt? Fast konsekvenserna syns först om flera år.

Och att det är du som arbetsgivare som förväntas vända/ändra beteendet på arbetsplatsen?

Som likt skolan förväntas ta allt större ansvar för människors hälsa.
Vad sägs om AFS2015:4, Arbetsmiljöverkets regelverk för organisatorisk och social arbetsmiljö, i skolan?

Move.Live.Love.

//Torgny Steen