Rädsla.

Tänker på den mysiga tjejen i 3:an, hon som för några månader sedan var så rädd för bollen att hon stod orörlig med händerna framför sig för att inte få en skumboll i ansiktet. Så fort hon hörde ordet "boll" fick hon något plågat i ansiktet, ville helst inte vara med.

Tills igår.

Klassen förberedde sig inför KM i fotboll. Plötsligt var hon överallt. Verkade helt orädd för boll och motspelare. Ville ha bollen och gjorde mål. Hela tiden med ett stort leende på läpparna.

Rädsla hindrar oss många gånger i vår utveckling. Många gånger är rädslan för det som eventuellt kan hända större än upplevelsen när det verkligen händer.

Innan jag fick barn var jag mest rädd för auktoritära män och ilskna hundar. Byta försegel mitt i natten när vi rundade Fastnet Rock i +22 sekundmeter var inget problem. Efter jag fick barn kom massor av oro och rädsla, många gånger för sånt som aldrig inträffade. Som när jag halkade på focken och ramlade över bord en solig dag utanför Sandhamn, efter att ha rundat som första båt i ett fält av 30-tal båtar, gjorde mig livrädd.

När jag guppade i vågorna (behöver jag skriva utan flytväst ...) hann jag tänka många tankar på Anna och barnen. Det kändes som en evighet innan min besättning på båten fick ned spinnackern, vände tillbaka och kryssade genom fältet av länsade segelbåtar i full fart och för att till slut plock upp mig på båten igen.

Blöt, rejält omskakad men vid liv.

Att övervinna mina rädslor har för mig många gånger varit kopplat till någon rörelse, någon form av fysisk aktivitet. Ofta har utvecklingen skett i små steg över lång tid, inga bungyjump, fallskärmshopp eller andra stora häftiga utmaningar.

Precis som för den mysiga tjejen i 3:an. Fysisk aktivitet på skolidrotten ett par gånger under ett antal månader där hon fått utrymme att utvecklas i sin takt har bidragit till en mental utveckling och hjälpt henne växa och övervinna sin rädsla.

Jag kan i alla fall inte tolka det på annat sätt efter att ha sett hennes agerande igår och leendet och kroppsspråket när jag berättade för henne om mina observationer.

Vilka rädslor bär du på?
Hindrar de dig i din utveckling?
Vad skulle det innebära om du kunde hantera rädslorna på ett annat sätt?
Hur kan jag hjälpa till?

Move.Live.Love.
//Torgny

Vill du göra skillnad och hjälpa någon utvecklas med hjälp av rörelser i sommar är vår bok "18 smarta rörelser - stärk din hjärna, må bra och nå dina mål ..." som hjälpt 1000-tals människor genom åren en bra sommarpresent. Du hittar den här >>> 

Tänk att det kan finnas kärlek i en egengjord ”Russian sandbag”, en gammal lastbilsslang fylld med sand från Kämpingestranden i Höllviken och lite silvertejp ...?

Den har hängt med sedan BiggestWinner:2013.  Ett livsstilsförändrande projekt vi drev för att visa killar i tonåren att de på bara 90 dagar kan förändra sina liv med hjälp av kost, fysisk och mental träning.

Kraven för att vara med var bland annat;
-ej godkänd i minst ett ämne
-någon NPF- eller liknande diagnos
-[miss]bruk energidryck, spel och/eller skräpmat
-mobbing och/eller utanförskap
-svag självkänsla
-övervikt.

När skolorna inte ville hjälpa oss hitta killar som passade in på beskrivningen, som om inte de själva skulle veta ...?, skrev jag till slut en pressrelease och skickade till olika medier.

Det tog inte lång stund innan vi hade TV4 i trädgården för en intervju inför nyhetsinslag morgonen efter.

Plötsligt fick vi mängder med ansökningar från mer eller mindre desperata frustrerade föräldrar som upplevde att de "... prövat allt ..." utan att få någon hjälp eller komma någon vart.

Vi skrev "kontrakt" med 12 killar och deras familjer - famlijen är det viktigaste systemet barn lever  - om att träffas ett par timmar en gång i veckan under de 90 dagar BiggestWinner:2013 pågick.

Ena timmen körde vi inomhus, samtalade om hjärnan, varför vi mår som vi mår och gör som vi gör samt kost och näring.

Två av killarna vägde tillsammans närmare ett kvarts ton, när en tredje satte sig bredvid dem i soffan knäcktes den.

Andra timmen körde vi funktionell träning för att stärka kroppen och knoppen, alltid utomhus oavsett väder. 

Killarna såg lite spaka ut när jag bad dem ta av sig skor och strumpor för att återupptäcka sina fötter. De kom inte ihåg när de var barfota senast, särskilt inte utomhus i december i snöblandat regn.

För mig är det ett minne för livet, att se hur killarna på den relativt korta tiden sakta började växa, bli starkare både mentalt och fysiskt, var och är en fantastisk upplevelse.

Behoven är inte mindre idag, varken hos barn eller vuxna. Trots att vi aldrig haft det materiellt bättre mår vi psyksiskt sämre än någonsin.

Skissar därför just nu på en "BiggestWinner:Företagshälsa" för företag som vill må och prestera bra samtidigt.

Vad tror du om det?  

Förresten, vill DU göra skillnad i sommar? Gör som Håkan, köp vår bok i sommarpresent till kunder och medarbetare här >>>

Move.Live.Love.
//Torgny